Många av oss i Laholm har konstnärliga intressen. Folk målar, spelar, sjunger i kör, jobbar i lera, gör textilkonst, snidar i trä, stickar grytlappar och mycket annat. Ofta förblir det en hobby, en dröm om att kanske ställa ut eller sälja sina alster till allmänheten. Men man har ett annat jobb också, för säkerhets skull. Som till exempel Sven Winge, som jobbade som brevbärare i Laholm, målade fantastiska porträtt av släktingar, sjöng som Harry Brandelius och spelade dragspel.

En person som har följt sin dröm fullt ut och blivit en erkänd konstnär är Thomas Hafström. Han är född i Laholm, har bott i Trönninge, i Halmstad och bitvis i Stockholm, och för en tid sedan flyttade han tillbaka till Laholm. Vi blev skolkamrater i början på 1970-talet på Sannarpsgymnasiet där jag hade teckning som tillval, och jag minns hur målmedveten Thomas var redan då. 

– Jag ville inte alls bli målarmästare, jag ville bli konstnär!

Han väckte viss uppmärksamhet på Sannarp, för han tillhörde det fåtal ungdomar som körde bil till skolan. Jag frågar honom om han fick stöd hemma, och det fick han.

– De var hyggliga, och de ville att jag skulle ha körkort, säger han.

Hans pappa ville också att han skulle ta över familjens målerifirma, men det var inget för Thomas. Som han själv säger:

– Jag ville inte alls bli målarmästare, jag ville bli konstnär!

– Vad tyckte din pappa om det då, undrar jag.

– Det är klart att farsan blev besviken. Man skulle ha ett riktigt jobb och konstnär räknades inte riktigt dit. 

Så han körde sitt eget race och flyttade hemifrån tidigt. Han gick i tre år på Fria Målarskolan i Halmstad för lärare som vi känner som duktiga konstnärer, som till exempel Günther Teutsch, men han var också själv en drivande kraft där. Hela tiden har Thomas fortsatt med sin konst och det är många gallerier som säljer hans tavlor och gicléetryck. Googlar man på Thomas Hafström så får man en bra uppfattning om motivval och stil.

– Jag började måla en hel del som liknade krom, och folk tyckte att det var bra. Så jag spann vidare på det och ville visa vad jag kunde göra. Här ska ni få så ni tiger, tänkte jag. Gör om det om ni kan!

Genren kallas ofta popkonst, och det är mycket bilar och krom, på senare tid även motorcyklar. Hur kom det sig att han målade just det? Thomas säger själv:

– Jag började måla en hel del som liknade krom, och folk tyckte att det var bra. Så jag spann vidare på det och ville visa vad jag kunde göra. Här ska ni få så ni tiger, tänkte jag. Gör om det om ni kan!

Musiken är också ett stort intresse, och han har spelat i många olika band. Han spelar gitarr och bas. Stämsång och countryrock gillar han. Nu spelar han in egna låtar i en studio och samarbetar mycket med Jörgen Persson som är multiinstrumentalist. På frågan om vilka band han har spelat med i, säger han:

– Åh, det är så många, jag har spelat med de bästa musikerna.

Det började under tonårstiden i Halmstad med ett popband som hette Times, där bland andra Thomas Hafström och Mats Bexell (min mans kusin som är reklamtecknare och musiker) var med, och som spelade på skoldanser. Sedan spelade han jazz med lite äldre musiker, och han har till exempel spelat på färjan mellan Varberg och Grenå, på Grand Hotell i Mölle och på Gröna Hästen i Laholm. I början av 70-talet var han med och bildade Sveriges första punkband. Med förebilden Kiss tog de sig namnet Piss.

– Men när vi kom upp till Stockholm och träffade högste chefen på EMI, Kjell Andersson, så sa han att ni kan ju inte heta Piss, så då döpte han om oss till Sydkraft, säger Thomas och skrattar.

Det är kulturpersonligheter han har spelat tillsammans med, som till exempel Thomas Möller i Laholm. De var rockidoler tidigt och hade stor framgång. Sedan spelade han bluegrassmusik i Any Old Time Band. Han spelade in en singel 1986 ”Tillbaka till sommaren” med egen text, musik och sång, och den skivan producerades av Per Gessle.

Både när det gäller hans egen musik och konst är han ganska bestämd. Det är hans privata bubbla, där ingen annan får komma och ändra något. En enda gång har han målat ett konstverk ihop med någon annan, och det var med Michael Qvarsebo. 

Det är en film på gång om Thomas, där många timmars inspelning ska klippas ner till cirka en timme. Den filmen, som görs av Eva och Jörgen Persson och Jonathan Ki Lindhult, kommer också att belysa ämnet psykisk ohälsa, något som ofta drabbar just konstnärssjälar.

För livet går upp och ner, och han har upplevt stora framgångar men också djupa svackor, flera äktenskap och skilsmässor. 

– Jag har levt båda sorternas liv, högt eller lågt, från det rika till det fattiga. En period bodde jag på en herrgård, jag har kört Porsche och BMW, men jag har också varit fattig som en kyrkråtta, kört folkvagn eller cyklat, säger han.

Han har fem välartade, vuxna barn och även många barnbarn. Han har en särbo i Växjö som han planerar att flytta ihop och gifta sig med. Det är intressant att få reda på vad som hände, hur det blev sedan och att följa nya projekt och planer, för Thomas Hafström är en person som tar ut svängarna.

Text: Gerd Bexell

Konstverk: Thomas Hafström

Foto: Levi Johansson