Lugnarohögen, en av de bäst bevarade och mest sevärda Bronsåldersgravarna i Sverige, är belägen i Hasslöv i södra delen av Laholms kommun, precis vid foten av Hallandsås nordsluttning. Här har den varit en del av landskapet under nästan 3 000 år. En vårdag år 1926 körde Victor Ewald, kyrkoherde i Östra Karup och även Riksantikvarieämbetets representant i Höks härad, förbi Lugnarohögen. Han blev mycket upprörd över hur förfallen den var. Delar av gravhögen hade dessutom grävts bort för att göra plats åt ett utedass. Ewald tog genast kontakt med riksantikvarie Sigurd Curman i Stockholm. Det bestämdes att gravhögen skulle grävas ut och undersökas, och därefter restaureras. I stugan som ligger precis bredvid Lugnarohögen bodde fru Johanna och hennes dotter Clara. Riksantikvarieämbetet blev intresserad av att köpa stugan och tomten i samband med renoveringen. Mor Johanna, som hon kallades, nappade på erbjudandet och sålde sitt lilla torp för 1 000 kronor, vilket motsvarar ungefär 30 000 kr i dag. Hon fick dessutom i uppdrag att se efter gravhögen, och blev lovad att få bo kvar i stugan så länge hon levde. Än i dag händer det att stugan går under benämningen ”Mor Johannas stuga”. Utgrävningen av Lugnarohögen påbörjades den 5 oktober 1926, med hjälp av ett par arbetare från bygden. Det tog inte många dagar innan lagren av jord och sten hade grävts bort. I botten av högen fanns en 8 meter lång och drygt 2 meter bred skeppssättning – det vill säga ett antal större stenar utlagda så att de formar den ovala konturen av ett skepp. Detta var ett sensationellt fynd, eftersom en skeppssättning aldrig tidigare hittats inuti en gravhög. Dessutom visade de påträffade bronsföremålen att graven anlagts under mitten av yngre bronsålder (cirka 900–800 f.Kr.), en tid när Hallands stora ”högbyggartradition” egentligen hade avklingat sedan något eller några århundraden tillbaka. 

FYNDEN I GRAVEN 

Vid skeppssättningens södra reling fanns en liten kista gjord av platta stenar. Detta var den huvudsakliga gravsättningen, som kallas centralgraven. I högens övre jordlager hittades även två mindre gravsättningar som troligen hade tillkommit senare. Dessa kallas för sekundärgravar. På marken inuti själva skeppssättningen hittades ett lager av kol och små bitar av brända ben. Inuti centralgravens stenkista stod en keramikurna som var full av brända benbitar. Allra överst låg tre små bronsföremål: en dolk, en pincett och en syl. Pincetten bar spår efter dekorering med trianglar och streck. Det är inte omöjligt att de andra två föremålen också har varit dekorerade. Troligen hade bronsföremålen varit täckta av ett ylletyg, eftersom att det hittades tunna textilrester av ylle ovanpå dem. Även själva urnan hade varit insvept i ett tyg. Utanför urnan hittades också rester av brända ben. Under utgrävningen gjordes en enklare undersökning av dessa fynd. Då antogs det att benen i urnan, som var nätta och spröda, hade tillhört en ung kvinna och benresterna utanför urnan antogs ha tillhört en ung, kraftigt byggd man. Först 1952 gjordes en osteologisk analys av benen i urnan, och vid denna undersökning bekräftades att benen tillhört en ung kvinna, troligen 20–25 år gammal. Några av benbitarna visade sig dessutom komma från ett får. De två sekundärgravarna som hittades i Lugnarohögens övre jordlager innehöll också urnor med rester av brända ben. I den ena fanns det så lite benrester att det inte gick att göra någon analys av dem. Den andra sekundärgraven innehöll en urna med ben som vid analysen år 1952 visade sig komma från en äldre person, antingen en man eller en kvinna. Även här hittades tre små bronsföremål: en kniv, en syl och en knapp. Sekundärgravarna har tillkommit efter att gravhögen var färdigbyggd, men vi vet inte exakt när. 

ETT UNIKT BESÖKSMÅL SKAPAS 

Något som gör Lugnarohögen extra speciell är, förutom de ovanliga fynden, att den renoverades med syfte att bli ett besöksmål för allmänheten. Det bestämdes att gravhögen skulle restaureras för att bevaras och göras tillgänglig för folket. Ett förslag om att bygga en betongkupol över skeppssättningen kom från två Båstad-profiler, nämligen Rudolf Abelin, som grundade Norrvikens trädgårdar, och Ludvig Nobel, byggherre för såväl bostäder som tennisbanor och dessutom brorson till Alfred Nobel. Förslaget föll riksantikvarie Sigurd Curman i smaken och han godkände bygget. Förutom kupolen skapades även den underjordiska gången som leder mellan stugan och graven. Gjutningen av betongvalvet påbörjades i november 1926 och hela återuppbyggnaden av gravhögen stod klar i februari 1927. Projektet som helhet blev ganska kostsamt och mycket av pengarna kom från privata donationer från dem som var involverade i renoveringen. Den färdigrenoverade Lugnarohögen fick en storslagen invigning den 11 juni 1927. Kronprins Gustav Adolf medverkade och det hölls tal av både riksantikvarie Sigurd Curman och Ludvig Nobel, som varit en av projektets främsta finansiärer. Redan från början blev Lugnarohögen ett mycket uppskattat besöksmål, med en strid ström av besökare från hela världen. Bara under det första året kom besökare från såväl Tyskland och Storbritannien som USA, Kina och Australien. Än i dag kvarstår ett stort intresse för graven. 

LUGNAROHÖGEN I ETT STÖRRE SAMMANHANG 

Gravar i form av skeppssättningar är något som har använts sedan stenåldern, även om det inte var den allra vanligaste begravningsformen. Att skeppssättningen finns inuti en gravhög är desto ovanligare. De flesta skeppssättningar i både Europa och Sverige står nämligen fritt, ovan mark. Längs västkusten i södra Halland och i norra Skåne finns det en större andel gravhögar med skeppssättningar än i resten av Sverige och norra Europa. Därför verkar det som att detta var ett fenomen som var extra vanligt i just det här området. Skeppet som symbol har också förekommit under lång tid, framför allt under bronsåldern. Skeppet kan ses som en symbol för färden till livet efter detta. Under bronsåldern var skeppet dessutom en extra viktig symbol eftersom det var en del av den tidens religion: solkulten. Både solen och månen antogs färdas i skepp över himlen. Under natten färdades solen under jorden, för att sedan komma upp igen på morgonen. Skeppet var naturligtvis också viktigt som transportmedel. Under bronsåldern var handeln med andra delar av världen mycket utbredd. Det ledde till ett utbyte av trender och influenser som handelsmännen sedan tog med sig hem. Ett exempel på detta är den lilla bronsdolken som hittades i centralgravens urna. Den liknar så kallade antennsvärd som var vanliga i södra Europa, där skaftet avslutas av två platta spiraler. Även själva gravskicket i Lugnarohögen bär spår av europeiska influenser. 

VEM VAR HON? 

Vem var då kvinnan i centralgravens urna? Kan vi ens vara riktigt säkra på att det var en kvinna? Exakt vilken roll personen i graven har haft kan vi aldrig få reda på. Men mycket tyder på att graven har gjorts för någon som har haft en betydande funktion i samhället. Lugnarohögen verkar vara en kombination av tidigare generationers traditionsrika gravhögar, och skeppssättningar som var en samtida företeelse ute i Europa. De europeiska skeppssättningarna användes just för personer i någon form av ledande position. Även det faktum att centralgravens urna verkar ha varit insvept i ett tyg är något som var vanligt ute i Europa vid begravningar av personer med hög status. Är det då säkert att den begravda personen var en kvinna? Detta kan vi inte heller veta helt säkert. Vid utgrävningen 1926 gjordes en enkel analys av hur benen såg ut. De tunna, sköra benen i urnan antogs då tillhöra en ung kvinna. De kraftigare benen utanför själva urnan ansågs i stället tillhöra en man. En mer omfattande osteologisk analys gjordes inte förrän 1952. Benen efter den påstått kraftige mannen var inte med i denna analys, och har därefter försvunnit. Kanske bevarades de inte från utgrävningen? Benbitarna från lagret med kol inuti skeppssättningen finns inte heller bevarade, och därför finns det ingen möjlighet att ta reda på vem de tillhört. Kanske kom de från samma person som begravdes i urnan? Benen i urnan antogs även vid undersökningen på 1950-talet tillhöra en ung kvinna, men numera saknas de benbitar som gör det möjligt att könsbestämma den unga personen. I dag är det därför inte längre möjligt att avgöra om slutsatserna från de tidigare undersökningarna verkligen stämmer. 

NY RENOVERING 

Lugnarohögen stängdes för besökare 2009 eftersom graven bedömdes vara i dåligt skick. År 2016 köpte Laholms kommun gravhögen från Statens fastighetsverk, och sedan påbörjades planerna för renovering. Hösten 2019 kunde arbetet med restaurering av graven och stugan inledas. Sommaren 2020 blev det dags för Lugnarohögen att åter välkomna besökare på en tidsresa nästan 3 000 år tillbaka i tiden. Under sommaren 2021 kommer man att kunna besöka Lugnarohögen, gå in i graven och se en utställning i ”Mor Johannas stuga”. Tider för öppethållande kan man läsa på Visitlaholm.se eller Lugnarohogen.se.   

Texten är hämtad från broschyren ”Lugnarohögen, bronsåldersgraven i Hasslöv”, utgiven av kultur- och turismenheten Laholms kommun. Redigerad av Nils Danred.

Foto: Ulrika Träff