Med klapprande tofflor mot asfalten

I januari 1964 såg jag dagens ljus på Laholms BB, som en av de sista årskullarna som föddes där. I Sverige körde bilarna på vänster sida och tankades med bensin för 74 öre litern. Det fanns bara en kanal på tv:n där Vi på Saltkråkan och Helgonet visades. Popgruppen Beatles intog världen och i Ängelholm ska senare det året en tragisk flygplansolycka inträffa. I Laholm ökade befolkningen i takt med att efterkrigstidens barn växte upp och fick egna barn och Stiftelsen Rosengården byggde det ena hyreshuset efter det andra.

För vid den tiden rådde brist på bostäder i hela landet, även i Laholm, så mina första månader bodde vi på farmors och farfars gård i Daggarp. Så snart den första längan av Glänningehus stod klar, den med gaveln mot Violvägen, flyttade vi in på första våningen innanför teakporten där den vita lampan var prydd med plastsiffrorna 18B. Fyra personer i en tvåa och massor av barn att leka med när jag blev lite äldre. Min första kompis, Annette, bodde i dörren bredvid, och mellan oss var bara ett sopnedkast och en knackning på dörren. Ovanför bodde ett par bröder som var lite äldre än oss, och vi kunde knacka i taket/golvet för att signalera med varandra, vilket var jättespännande! Två knackningar i golvet betydde ”god natt” och det var nog tillräckligt för att lilla jag skulle krypa i säng.

Lekplatsen vid Breidablick: Mamma och hennes väninna. Jag i famnen och min bror bredvid.

Några år senare flyttade klasskompisen Marie in i lägenheten snett ovanför oss och vi monterade upp ett snöre med en korg mellan balkongerna där vi skickade brev och små saker till varandra. Längre upp i trappan bodde fler barn, likaså i trappuppgången bredvid. I längan som ligger längs med Violvägen fanns ännu fler, så även i Breidablick. Några år senare byggdes Hällebäck som också fylldes av barnfamiljer. Där flyttade min moster med familj in så vi hade även kusinerna nära. Det fanns nästan alltid någon att leka med, det var bara att gå ut på gården eller ringa på hos någon. De flesta flyttade efter några år vidare till villor på Altona, Musikkvarteren eller Blåkulla där barnen fick egna rum och trädgårdar att leka i. Man var såklart avundsjuk och tjatade om eget rum men jag tror att de flesta vuxna längtade ännu mer till något eget, för jag älskade ändå att ha alla barnen så nära. Så småningom flyttade även vi till hus men det fanns alltid en saknad i mig efter kompisarna och enkelheten i att vara en del av gemenskapen bara man gick utanför dörren.

Utanför vår port fanns en bred asfalterad gång med cykelställ och gott om plats att rita hagar, hoppa hopprep och twist. Tofflornas taktfasta dunkande mot marken, och så en och annan stukad vrist när man trampade fel, eller fällde som man sa när repet fastnade runt benen. Gången gick vidare runt husknuten åt väster och där fanns ett par stora cirkulära platser mellan husets källarnedgångar. Där stod det utemöbler av stålrör och trä och det fanns även mattpiskställningar, flitigt använda om fredagarna när det helgstädades, på bestämda platser. I dessa stora asfaltcirklar fanns det plats att hoppa långrep och strax intill, på den långa asfalterade vägen utmed Glänningehus baksida lärde jag mig cykla medan en av bröderna från våningen ovanför oss sprang efter och höll i pakethållaren. Snart cyklade jag med de andra barnen och vi fäste smattror av papp eller gamla spelkort med tvättklämmor på framgaffeln så att det hördes lång väg när vi cyklade runt på den släta asfalten.

De två fönstren vid mitt huvud var vårt vardagsrum eller ”stora rummet” som vi sa. Där fanns tidstypiska teakmöbler som matrumsbord och fyra stolar samt soffa och fåtölj och självklart svart/vit tv av samma träslag. I fönstren hade vi krukor från Laholmskeramiken.

De där källarnedgångarna jag nämnde, de lockade ofta till att smyga sig ner i källaren, vi visste egentligen att vi inte fick vara där. De långa källargångarna som gick genom hela huset var spännande och lite läskiga. Plötsligt släcktes ljuset och då ville man snabbt ta sig till lampknappen med den lysande röda lampan. Vad vi egentligen gjorde därnere minns jag inte men desto starkare är minnet av när vaktmästaren kom på oss. ”Per-Dage kommer!” skrek vi och rusade mot närmsta trappuppgång med våra slamrande trätofflor på fötterna. Inte var vi tysta men respekt hade vi. Åtminstone när vi blev påkomna!

Asfalt är något som många tycker är både fult och tråkigt. Själv gillade jag asfalten när jag var liten! Den var lätt att cykla på, man kunde rita hagar och andra figurer med tavelkrita och det var ett perfekt underlag att hoppa rep på. Det doftade gott när det regnade och ljumma sommardagar var det skönt att gå barfota på den släta ytan. Ett och annat skrubbat knä var väl nackdelen, men med plåster på var det snart glömt. Dessutom lyser de gula maskrosor som lyckas slå rot i någon spricka, så fint mot det gråsvarta. Det fanns också gott om gröna gräsmattor att leka på och runt den stora lekplatsen mellan Glänningehus och Breidablick växte stora nyponbuskar med hemska taggar och nypon fulla av klipulver. Man kan fundera över hur man tänkte när man planterade dem runt en plats som barn skulle leka på. Fast vi stannade ju på lekplatsen, ingen hoppade genom de buskarna! På tal om hoppa, utanför vår balkong på första våningen hade vi en sandlåda. Dit kunde vi hoppa direkt från balkongkanten som fanns nederst på utsidan av det murade balkongräcket. Bara att klättra över räcket, ställa sig på kanten och så ett rejält skutt över nyponbuskarna som även fanns där, och så var man vid sandlådans kant. Ett av många små bus man egentligen inte fick göra…

Violvägen ligger på perfekt gångavstånd till stan. Dit gick, eller cyklade, vi så klart många gånger. Mamma köpte garn till koftor och broderier hos systrarna på Östertullsgatan och hos Erik Karlssons fick jag ibland välja tyg till nästa klänning hon skulle sy åt mig. Ibland sydde hon lika till sig själv, jag tror det var lite poppis på den tiden med mamma-dotter-kläder. Utanför Erik Karlssons, som låg i posthuset bredvid brädgården på Trädgårdsgatan, var trottoaren belagd med plattor av någon sorts keramik. De var skårade i rutmönster och så jämna och mjuka att gå på när det var sommar att jag nästan kan känna känslan under fötterna fortfarande. Liknande plattor fanns på trottoaren med det fina smidesräcket på gatan upp till järnvägsstationen. Nästan lika mjuka var gatstenarna på Stortorget. Lyckan att få ett par kronor för att köpa mjukglass på Cecil, med choklad som stelnade på toppen, och sedan sitta framför den brusande fontänen och ta av sig skorna, eller tofflorna (alla gick ju i trätofflor på den tiden), och känna de rundade stenarna mot fotsulorna… Det var sommar!

Parken, där Servehallen nu ligger om jag förstått det rätt. Jag, min bror och min fina röda dockvagn.

På torget var det, förutom vanliga torgdagar, marknad en gång i månaden, om jag inte minns fel. Extra stor var höstmarknaden. Där kunde man köpa något fint för sparade pengar och välja ut en god polkagrisklubba med ett riktigt fint bokmärke på, det var lycka!

På Köpmansgatan bodde farmor sina sista år. Man gick in genom den stora porten, som finns kvar än idag, och över den gamla kullerstensgården. Hos farmor fick jag vara medan mamma gick till frissan hos Salong Chris ovanför Föreningsbanken, eller hette det Jordbrukskassan då? Ibland fick jag följa med och klippa håret, sittande på en speciell bräda som lades ovanpå armstöden i frisörstolen. Förundrad tittade jag på de stora torkhuvarna där damerna satt och läste damtidningar medan håret upprullat på papiljotter torkade. Ibland gick vi till Lange på andra sidan Stortorget där pappa klippte sig. Läderfåtöljer på rad längs väggen till höger och Kalle Anka att bläddra i medan man väntade. Det klapprande ljudet från händerna när brylcremen fördelades i handflatorna innan den skulle fixeras i håret eller när rakvattnet klappades in på nyrakade kinder.

Det fanns många butiker i stan, Lilla Boden med barnkläder, Joels och Nyckelpigan likaså, senare var det Hägerströms med Levisjeansen som hägrade – men viktigast av allt var leksaksaffärerna. Bredvid Folktandvården fanns en leksaksbutik som låg bra till när man varit duktig hos tandläkaren och fått en guldstjärna på tandkortet. På hyllorna fanns mycket fint, dockor och nallar, men jag glömmer aldrig tåget som gick runt på sin bana vid julskyltningen! Just julskyltningen var speciell när man var liten. Alla butiksfönster täcktes för och personalen ansträngde sig till sitt yttersta för att skapa den allra finaste skyltningen. Bosättningen har väl alltid haft det finaste tomtelandskapet, både i fönstren och över hela golvet, men ett år byggdes en igloo av frigolit att pryda sportaffärens fönster hos Jönssons Järnhandel, det var så fascinerande! Det fanns alltid mycket att önska sig i julklapp. Det som inte fanns i stan skickades efter från Ellos eller Josefssons kataloger och hämtades ut på Posten.

När jag var tre-fyra år gick mamma, storebror och jag till stan för att handla julklappar. På vägen dit fick jag nog åka i sittvagnen men när vi skulle hem var vagnen full av julklappar! Det var en magisk stämning när vi kom ut ur leksaksaffären längst ner på Östertullsgatan, skymningen sänkte sig över stan och vinterns första snö föll i stora flingor. Hela vägen hem, genom vägporten och uppför blomsterbacken fick jag gå men jag tror inte jag klagade det minsta! I vagnen låg två stora paket som på julafton visade sig innehålla ett ishockeyspel till min bror och ett dockskåp till mig. Med belysning och möbler!

På vintern var det snö och vi åkte tefat, pulka och skidor i jordkullarna där Bryggaren senare byggdes. När backen blev sliten eller tövädret kom var det nog mest en brunsvart sörja vi åkte i, men det var vår närmsta backe. Ibland drog hela gänget bort till vattentornet och vi åkte nerför lilla stig, det var en rejäl backe! I Lerhålan och på rinken vid idrottsplatsen gick vi i skridskoskola och på höst och vår rullade de orange SJ-bussarna fullastade med barn till Ahlaskogen där vi fick träffa Mulle och lära oss att aldrig kasta papper. Lekskola var det i den fantastiska villan Hassellunden på Danska vägen och första klass inleddes med upprop på Parkskolans gård vid gröna byggnaden och det första läsåret huserade vi i blåa baracken strax intill.

Klass 1A Parkskolan. Känner du igen någon?

Varje år bytte man klassrum för att i sexan gå i den fina gula byggnaden med utsikt över Tivolitorget. Året därpå började vi högstadiet på Lagaholmskolan, som då stavades med ett S, och sades vara Sveriges största skola med 1200 elever, den lilla gymnasieskolan inräknad. Till och med TV var där och filmade en gång, bara för att skolan var så stor. Trängseln var stor, en hel del bus begicks i centralhallen, många ville vara ”häftiga” och gick väl över gränsen ibland men det blev väl folk av oss alla ändå till slut.

Det finns så mycket att berätta när man öppnar minnenas kran. Om syster Lucia som kom cyklande för att titta till oss barn i området och alla ungar rusade och gömde sig, skrikande ”Syster Lucia kommer!” för vi trodde att hon skulle ge oss sprutor, om dunkgömme i skymningen där bästa gömstället var att klättra upp på garagetaken och ligga helt platt, om jordkojor som grävdes i marken på andra sidan Violvägen och täcktes med brädor, om Ebbe Sitsi som sågade ved om söndagsmorgnarna och väckte hela kvarteret om de inte redan vaknat av hans galande tupp, om utsikten från köksfönstret där vi såg hela Hallandsåsen vilket fick ge namn åt mammas sursöta fisksås, Hallandssåsen. Om hemmafruar och barn med nycklar i snöre om halsen, om storkok och lutfisk i källarförrådet, om blöta vantar på tork på trapphusets element medan vi själva värmde händerna (och smälte snöbollar på elementet) och farbrorn längre upp gastade på oss att vara tysta. Det var en salig blandning av gamla, unga och massor av ungar. Det kunde vara fullt av barn ute men när någon ropade att det var High Chaparral på tv blev gården tom på direkten. Det var Hylands hörna på lördagskvällarna och i vår lägenhet drack vi te i soffan och var Family Four, liksom de som spelade på tv.

Jag lämnade aldrig Laholm helt och nu bor jag åter nära mina barndomskvarter. På promenaden blossar minnena upp ibland. Där lärde jag mig cykla, där gungade jag tills jag mådde illa och där låg morbror Inges affär, han kallades förresten Morbror-Inge av alla kvarterets ungar eftersom vi och kusinerna sa så. Där i butiken valdes lördagsgodis för en krona ut, en godispåse väl sammansatt av sött och salt och kanske lite surt, precis som min barndoms Laholm – och här vill jag alltid vara.