Pinsa är romarnas svar på Neapels Pizza Napoletana!
Under andra världskriget förbjöd Mussolini importerade varor, t ex mjöl, vilket gjorde att regionen Lazio som Rom tillhör, inte fick tillgång till så mycket mjöl som de behövde till pasta och pizza! De stora odlingsområdena norr om Rom, Toscana och Umbrien, behöll sitt mjöl själva. Då kom man på att dryga ut mjölet med rismjöl eller kikärtsmjöl, och fick då en ”fluffigare” deg än pizzadegen! Problemet med pinsadegen är att den ska jäsa i 72 timmar(!) Vem har tid med det? Men… nu finns en lösning och den är faktiskt helt ok!
Halvfabrikat är inte min grej normalt, men här är det helt ok! Pinsan ligger i ett tråg, som man kan baka den i, men jag väljer att lägga den på bakplåtspapper.
Jag har 2 röror jag använder: en som jag penslar på kanterna och en som botten när jag gör en ”röd” pinsa.
Tomatolja
Blanda 4 msk tomatpuré, 4 msk olivolja, 1 hackad vitlöksklyfta, 1 tsk salt och 2 krm sambal oelek. Rör ihop allt.
Örtolja
Örtolja till kanterna (eller att droppa över när man serverar):
Blanda 6 msk olivolja, 2 tsk torkad oregano, 1 hackad vitlöksklyfta. Rör ihop.
Gör så här!
Tag ut pinsan ut papperstråget och pensla med créme fraiche för vit pinsa eller tomatoljan för den röda.
Sedan fyller man med vad man har i kylen!
På den vita idag blev det idag: gul paprika.
På den röda: skivade tomater.
Strö över riven parmesan och oregano.
In i ugnen, som är satt på 250 grader ca 7-8 minuter.
Efter 4-5 minuter lägger jag på skivad skinka och hackade valnötter.
Man kan ta salami eller annat kött, valnötter kan bytas ut mot pinjenötter.
Lägger man på detta från början blir skinkan kolsvart och nötterna svarta, så det blir perfekt efter halva tiden.
Tag ut från ugnen och klipp pinsan med en sax i bitar.
Ät och njut!
Skillnaden mellan pizza och pinsa är också formen: pizzan är rund medan pinsan görs oval.
Pinsa görs av Zeta, ett bra halvfabrikat, och nej… jag är inte sponsrad!😊
