Ett nyfiket och mångsidigt konstnärskap

2024 års Kirke Ralph-stipendiat: Eric Bronelius

I en röd stuga med vita knutar, med utsikt över fälten i Brostorp träffar vi Eric Bronelius, en mild och ödmjuk konstnärssjäl. Han och hans stuga är en enda stor öppen famn, men i konsten bjuder han på såväl lekfullhet som sårbarhet med rivande svärta.

Årets stipendiats berättelse är en om identitet, sårbarhet, stöttning och en stor passion för en global estetik som ännu inte fått äntra finrummet. Det finns en entusiastisk nyfikenhet i hans konstnärskap, som för honom in i olika genrer där han lyckas hitta sin egen personliga touch i var och en av dem.

Eric Bronelius, född 1995, är uppvuxen i Brostorp. Teckna har han gjort sedan barnsben. Han berättar om hur han en gång vid matbordet i 10-årsåldern blev färdig före föräldrarna – och då började måla i den kvarvarande såsen på tallriken. Det var ungefär då han också ärvde sin storebrors mangabok, som banade vägen för Erics stora konstintresse. Inte visste han då hur viktig den skulle bli som glädje men också som en absolut nödvändighet för att hantera allt som pågick inom honom.

Det han älskar med bildvärlden mest är när det bara får komma ut, utan att man visste vad det var man bar på förrän det kom ut.

Inktober – en tuschteckning om dagen i oktober

Block efter block är fyllda med scener ur ett kaotiskt inre. Tuschteckningar som man som betraktare inte kan värja sig från. Det finns ett uttryck om poesi som säger att “poesi ska inte förstås, det ska upplevas”. Precis så är det med de högst personliga tuschteckningar vi ser i Erics block. Känslan i verken är så tydlig att det blir som att uppleva den själv. Den intensitet, svärta och omedelbarhet som just tekniken tusch bjuder på förstärker det angelägna i Erics verk.

I ett antal år deltog han i “Inktober”, en världsomspännande konstutmaning skapad 2009 av Jake Parker. Tanken bakom utmaningen är att skapa positiva ritvanor och förbättra sin personliga skicklighet, genom att skapa en teckning i tusch varje dag under hela oktober, utifrån ett givet tema. Deltagandet är frivilligt och engagerar konstnärer över hela världen.

Illustrationerna är mer kropp, tuschverken mer själ

Verken blir mer intima, upplever Eric, när han sätter en tidsgräns på 15 minuter. Han gör det ibland för att främja spontaniteten och som han själv uttrycker det; “Det blir lite råare när man inte får fastna i detaljer”. Vissa verk vill man kanske umgås med längre än de där fem minuterna, medan en del får liksom bara kastas ut. Kastas ut, utan att själv ha hunnit analysera känslan. Det är det han älskar mest med bildvärlden och skapandet – när det bara får komma ut, utan att man visste vad det var man bar på förrän det kom ut. Den typen av skapande skiljer sig mycket från när det är ett uppdrag han får, då blir processen och arbetet ett annat. Han förklarar det själv som att “illustrationerna är mer kropp, tuschverken mer själ”.

“Det blir lite råare när man inte får fastna i detaljer”

ERIC BRONELIUS

Känner inte behovet längre

De högst personliga och starka tuschteckningarna fyllde ett väsentligt syfte, vid en lång och brokig resa. Eric föddes som flicka och kände länge att det var något som inte stämde. Han hade aldrig känt som en tjej, och i högstadiet blev det ännu tydligare – även om han då inte visste vad han var istället. På Sturegymnasiet där han studerade bild blev det lättare. Det var då han tog tag i möjligheterna med mastektomi (en operation där man tar bort bröstvävnad för att skapa en plattare bröstkorg), även fast han då inte var helt säker på att han var man.

Ett av tuschblocken har fortfarande en del tomma sidor. Han planerade att fylla hela, men de visade sig inte behövas. I samband med mastektomin och den påbörjade hormonbehandlingen, kom en frihetskänsla som suddade ut vilsenheten.

Under utbildningen i Skövde förändrades det hela än mer. Där presenterade han sig som Eric, och när en kompis sedan ropade hans namn i korridoren var det som att pusselbitarna föll på plats. Han berättar också att hans föräldrar varit ett fantastiskt stöd. De har gjort den tuffa resan 1000 gånger lättare.

– Jag vill kunna låna ut mina föräldrar till de som behöver. De är de bästa föräldrarna!

Kandidatexamen inom spelgrafik

I Skövde tog Eric sin kandidatexamen inom spelgrafik. Redan på högstadiet var han intresserad av tv-spel och concept art och det är med kunskap och stor passion Eric talar om den här världen.

– Film och spel har mycket gemensamt, till exempel finns det manus till båda, och de arbetar med ljud och bild i kombination, för att bara nämna något. Men filmen kan du som tittare inte påverka. Spel däremot, det kräver interaktion. Det är du som håller kontrollen och påverkar utgången genom olika val. Spelupplevelsen blir olik från gång till gång.

Det är tydligt att spelvärlden har format Erics konstnärskap. Han talar särskilt varmt om indiespel, som kan ta vara på det konstnärliga. De stora spelföretagen kan inte vara lika experimentella. Faktum är att det i Sverige finns många små indieföretag och många som vill arbeta med det. Idag vill Eric gärna vara delaktig i projekt, men inte jobba med det på heltid.

I samtalet med Eric lär vi oss att spelvärlden är mycket mer bortom att undvika att dö, och att bara bli duktigare och duktigare. Kanske precis som livet.

Apropå indiespel var det just ett sådant som startade Erics kärlek till spel. Det konstnärliga “Journey” (“Thatgamecompany”) förändrade bilden av vad ett spel kan vara. Det är ett spel utan dialog och med enkel mekanik. Man kan bara kommunicera med andra spelare via ett blippande ljud. Vid ett tillfälle när han dök på en annan spelare slog de följe, men tappade bort varandra. De letade länge febrilt. Till slut hittade de varandra och blippade exalterat. De fortsatte resan och nådde slutet och ljuset tillsammans. Eric berättar om hur stort och intimt det var att få dela det med en annan människa.

– Det var så vackert att få dela det ögonblicket. Jag grät när det var över.

Han kan aldrig veta vem den andra spelaren var, hur gammal hen är eller var i världen hen bor.

I samtalet med Eric lär vi oss att spelvärlden är mycket mer bortom att undvika att dö, och att bara bli duktigare och duktigare. Kanske precis som livet.

Vi pratar om spelestetik, och hur det stiliserade blir tidlöst. Naturalistisk återgivning blir snabbt daterat, efterhand som tekniken utvecklas. Inom indiespelen gör man sin egen grej och försöker inte härma de stora spelföretagen.

– Det är en stor konstvärld, egentligen. Även om vi inte pratar om spel som konst ännu.

Grafiska illustrationer

Vi nämnde tidigare Erics illustrationer, som skiljer sig från hans tuschteckningar. Det faktum att det inte är själen som fått styra slutresultatet på samma sätt, gör inte illustrationerna mindre intressanta. Tvärtom är de oerhört spännande när manga möter myter, med en touch av art nouveau. Han började med just manga, men det finns så mycket att inspireras av, så många olika stilar i världen. Idag blandar han utifrån vad som inspirerar och han begränsar sig inte gärna. Det finns ett utforskande i hans arbete, och en bredd – utan att för den sakens skull bli spretig. Han har skapat en tydlig och igenkännbar stil. Oavsett om det är verk skapade i datorn eller för hand kan vi se lekfullheten, den subtila men tydliga mimiken och inte minst skönheten. Det finns en dragning till det vackra i merparten av hans bilder. Sensualismen i “The Necrobard” och mjukheten i “Sea Giant”. I den förstnämna domineras bilden av en vacker androgyn man som tittar ömt, nästan trånande, mot en döskalle i sina händer. “Sea Giant” visar ett sjömonster på havets botten, men i det monstruösa finner vi mjuka linjer och milda övergångar i nyanserna.

I Skövde ingick Eric i en Concept Art grupp, där de träffades och skissade fram olika idéer och karaktärer. Det var där bland annat sjömonstret växte fram.

Den androgyna mannen i “The Necrobard” återkommer i flera verk. Han går under namnet Fernando och är Erics rollspelskaraktär i “Dungeons & Dragons”. En karaktär med enklare bakgrund som fått växa till något mer komplext. Han dyker upp i olika utformanden, däribland i en serie illustrationer inspirerade av estetiken och symbolismen i tarotkort.

”Jag och hon talar inte så mycket med varandra, men hon har mycket att säga. Jag hoppas hon kan hitta en köpare som hon talar till.”

ERIC BRONELIUS

Som utdrag ur en större berättelse

Det finns mycket berättelser i Erics illustrationer. Han tycker om att avbilda scener och händelser. Återigen lite som med dikter, som ofta är ett utdrag ur en större berättelse. När jag betraktar Erics verk vill jag veta mer om varelserna, om karaktärernas före och efter. I “Windflower” där han avbildat karaktärer som en kompis hade skapat i ett skissblock, möter en figur med Rödluvan-vibbar en Pestdoktor. Stämningen går att tolka på olika vis och det uppstår så många frågor. Vilka är karaktärerna? Varför möts de? Är någon av dem hotfull och vad händer sen? Erics verk må vara figurativa men de triggar nyfikenheten.

På väggen hänger ett porträtt av en dam i akryl.

– Jag och hon talar inte så mycket med varandra, men hon har mycket att säga. Jag hoppas hon kan hitta en köpare som hon talar till.

Allt man kan göra med händerna

Akryl, collage, tusch och dator är medier Eric gärna arbetar med. Han har även provat keramik och vill testa på broderi. Han tycker även om att teckna rörligt. På Youtube finns ett stort animation meme community, där animatörer härmar, tolkar och omformar ett ramverk till olika låtar. Här kan man hitta Erics tolkning av The Oh Hellos populära hit ”Soldier, Poet, King”, där hans och hans vänners rollspelskaraktärer går i takt till musiken. Han beskriver det som ”ett väldigt, väldigt gulligt community”. Ibland arbetar han också med fotomanipulation, som i albumomslaget till gruppen Shadowork.

Kulturen ska tillhöra alla

Till vardags arbetar Eric som konstpedagog på Mjellby konstmuseum i Halmstad, en roll som engagerar honom. För honom är det viktigt att sänka tröskeln så att alla kan gå igenom dörren.

– Kulturen ska tillhöra alla. Sen vill inte alla gå in och så får de vara. Men det är många som känner att de inte får vara delaktiga.

Tidigare hade han ett tvåårigt vikariat som bildlärare på Veingeskolan, och han har även varit teckningslärare på Medborgarskolan. Arbetet som lärare förändrade honom.

– När de var som bäst var det fantastiskt. När det var som sämst var det skit.

Han brinner än idag för eleverna, men blev trasig av arbetet och lyckades inte hitta en sund balans mellan engagemanget och att själv hålla.

I den bästa av världar vill han inte vara konstnär på heltid, då han är rädd att verken skulle kännas mer som en produkt. Det är optimalt som de är nu, med ett fast jobb som känns värdefullt och viktigt, och att ta illustrationsuppdrag då och då.

När vi frågar honom om framtiden vill han göra något med sina verk från Inktober.

– Det hade varit fint om de kan gå in i själen på någon, att någon kan känna igen sig i dem.

Att erhålla Kirke Ralph-stipendiet, det var han absolut inte beredd på. Men det får honom att fundera på att låta människor möta hans verk och berättelser. Han menar att stipendiet blir en bekräftelse, ett erkännande.

– Kanske finns det de som vill ha det här mötet…

Ta del av Erics verk på Instagram och Artstation!

MOTIVERING:

Med entusiastisk nyfikenhet utforskar Eric Bronelius olika genrer. I hans arbete finns ytterligheter som lekfullhet och allvar, en subtil mimik och höga skrik. Variationen till trots har han en igenkännbar stil. Hans verk är som utdrag ur större berättelser och väcker betraktarens nyfikenhet. Med intensitet och svärta skapar han högst personliga tuschteckningar. Med dator, akvarell och akryl skapar han scener i vilka manga möter myter, med ett stänk av art nouveau.