Anders Ölund är 2022 års Kirke Ralph-stipendiat

2022 års Kirke Ralph-stipendiat: Anders Ölund

”Kirkefjärilar” fladdrar runt medan vi intervjuar årets stipendiat. Det är femårsjubileum för Kirke Ralphstipendiet och det är inte utan att vi tror att han hade blivit glad av att en envis, påhittig, återbrukande och mycket folkkär konstnär nu får årets stipendium.

Snickarmästaren Anders Ölund låter trädets förutsättningar styra. Han behöver inte studera ett träd eller en stock länge innan han ser former som många av oss hade missat. Ränneslövskonstnären flyttade från Stockholm 1977. Han arbetade som slöjdlärare i Vallberga under många år, innan han gick över till att bli egenföretagare på heltid. Det är med stor entusiasm som årets stipendiat berättar om sitt val av material.

”När man sågar upp en stock vet man aldrig vad som döljer sig där. Det kan vara helruttet eller innehålla något oväntat blankt”. Anders berättar om den gång han hittade bly i ett träd han arbetade med. Det visade sig vara skott från en musköt! Det sätter onekligen lite perspektiv på hans verk. Tänk för en stund på det. Att hålla i en nytillverkad prydnadsskål eller svepa med handen över ett nyinköpt bord, vars beståndsdelar varit med så länge. Tänk hur världen förändrats runtomkring detta träd, som envist stått kvar i hundratals år medan vi människor kommit och gått, grälat och skrattat, förälskat oss och avlidit. I ett annat träd från 1970-talet fanns det en massa spikar, där antagligen affischer och annonser satts upp. ”Det finns mycket berättelser i träden”, säger Anders, till synes ovetande om hur poetiska formuleringar han ibland slänger sig med.

”Det finns mycket berättelser i träden.”
aNDERS öLUND

Kulturhistoriska insatser

Det är alltså inte vilka träd som helst som Anders Ölund arbetar med. Hela hans arbete är en kulturhistorisk insats. Det är många kulturhistoriska träd han tagit hand om, något han är väldigt stolt över. Ekar från Drottningholm i Stockholm, almar som gått bort i almsjukan, 300 år gamla ekar i Hasslöv (gissningsvis planterade av Per Osbeck) för att bara nämna några. De sistnämnda blev bland annat en bänk bakom rådhuset i Laholm. När det som kallas ”Halmstads mest kända träd” (en alm som låg en bit ifrån Picassoparken) blåste omkull fick Anders använda det. ”Det blev lite bord, lite smörknivar”, fortsätter Anders.

Just träd som dött i almsjukan är bra ur snickerisynpunkt, fortsätter Anders. De har kämpat för att överleva och är redan torra på insidan. Ett friskt träd torkar utifrån och krymper innan de är torra på insidan, vilket gör att det kan bildas sprickor.

Det är när man oljar in en bordsskiva som det händer grejer. Det kan bli för mörkt eller för ljust och ”man får gilla läget”, som Anders själv säger. Det här med att styra omvärlden till något som den inte är, tycks inte vara av intresse för vår stipendiat. Det blir vad det blir, och något väldigt signifikativt för Anders konst är just de organiska former som följt trädets ursprungliga utseende. Hans typiska stil hindrar dock inte honom från att ha en imponerande bredd som konstnär. Han gör vad beställaren önskar. ”Vill kunderna ha vassa hörn får de det.”

Att kunna leva på sin konst kräver att man är driftig, och Ölund är onekligen en entreprenör. Han väntar inte på att saker ska hända. Han nådde nationell uppmärksamhet när han 2015 lade ut sitt vackra badkar i ädellövträ till försäljning på Blocket – för en miljon kronor. Ett PR-drag att imponeras av.

Från Skrotnisse till hovleverantör

Det är inte enbart trä som Ölunds verk består av, eller som han arbetar med. Han samlar på det mesta och uppfinner egna verktyg som han behöver. Material till detta hittar han bland annat på Glänninge återvinning och Ahla byggåtervinning, som han ofta besöker. Vid ett tillfälle fick han en stor samling med en- och femkronor, som han borrade hål i och använde som rundbrickor. Han har även fått en stor leverans överblivet järnskrot i samband med bygget av Västkustbanan, när stationen i Veinge lades ned. Av det gjorde han bland annat bordsunderreden till Hishults konsthall. Pengar sparas och jordens resurser skonas.

Cirka 55% av allt han använder är sådant som skulle kasseras. Han har i princip alltid arbetat på det sättet. Folk tittar underligt på honom ibland. På skämt kallade han sig själv Skrotnisse, och konstaterar ofta att ”det kan vara bra att ha” när han hittar något.

”Först var det ett frö, sen blev det ett träd, sen dog det. Då blev det ett insektshotell, sedan en skulptur, sedan en tavla och nu ett uppläggningsfat.”
aNDERS öLUND

Det är många som uppskattar Anders förmåga att återanvända sådant som ska slängas. På Konstrundan för ett antal år sedan fick han besök av en man som länge och noggrant studerade Ölunds arbeten. Han visade sig vara skogsförvaltare på Kungliga Djurgårdens förvaltning. Ett flertal av almarna där skulle fällas och man bestämde att Ölund skulle få göra om det till möbler. En transport skulle gå söderut i ett annat ärende, så även där var ekonomin och hållbarheten till Anders fördel.

Samarbetet med hovet fortsatte och idag kan han titulera sig ”kunglig hovleverantör”. Det krävs att man ska ha samarbetat i fem år för att få ansöka om titeln och Anders, som menar att han inte fått så många officiella bekräftelser genom åren, tycker att det här är ”riktigt kul”.

Inspiration

Samarbete är något Ölund verkligen uppskattar, något som inspirerar honom. Han talar varmt om Fotograf Tina (Tina Blomberg), som han ställer ut tillsammans med på Ödåkra Spritfabrik under hösten. Hon tar detaljbilder av Ölunds verk och förstorar. Han berättar att han ser andra saker i sina egna verk när han ser det på bild. ”Hon har fötterna på jorden, det gillar jag.”

Han visar stolt upp samarbeten med Ellen Ålund, som ibland nyttjar hans lokaler. Hon arbetar med måleri, skulptur och gravyr och de har teamat ihop sig med ett flertal verk. Just det här att samverka med andra lyfter Ölund ofta fram. Han hoppas på att fler ska komma och använda sig av hans arbetsytor, och inspireras av hans sätt att arbeta. Det finns mycket kunskap att föra vidare kring hur man kan arbeta med trä.

Nya, roliga uppdrag är också något som inspirerar Anders, samt tanken på något som inte finns, men som han kan göra. Hans tjusiga hund- och kattmatskålar kom till på det viset, det var något han kom på inte fanns men som han kunde göra. Visst ger det lite härliga Pippi Långstrumpvibbar? Att ge sig i kast med något man inte provat tidigare, utan att låta sig begränsas. Det är kanske snarare vi som bör inspireras av Anders positiva syn på den egna kompetensen, på samarbeten och på möjligheterna med återbruk.

En folklig konstnär

Anders refererar till sina verk som ”skulpturella bruksföremål”. Det kan bli allt från smörknivar och långa skohorn (som snabbt sålde slut så han fick göra fler) till soffor av stora grenar. Han har deltagit på ett antal konstrundor och tar då fram saker som han kan sälja. Till någon av dem gjorde han tunna uppläggningsfat.

Appropå fat berättar han om ett träd som ”levt sex olika liv”. Det var bitar av en skulptur som sågades sönder till något annat. Han lotsar oss igenom processen, till synes obrydd om hur filosofiskt och vackert återbrukshistorien är. ”Först var det ett frö, sen blev det ett träd, sen dog det. Då blev det ett insektshotell, sedan en skulptur, sedan en tavla och nu ett uppläggningsfat. Sex olika liv.”

Vi får även höra historien om det magnifika muminbordet med tillhörande stolar som man kunde beskåda på Skottorpsskolan för många år sedan. Ett stort bord målat i dova färger, med mjuka former och håligheter ett litet barn kunde klättra in och ut genom. Jag minns detta bord så väl från min egen skoltid på Skottorpsskolan, hur det triggade nyfikenheten och fantasin. Tala om skulpturellt bruksföremål. Ett bord, som var allt annat än ett vanligt bord trots att det fyllde ett bords alla nödvändiga funktioner och användes som just det.

”När man sågar upp en stock vet man aldrig vad som döljer sig där.”
aNDERS öLUND

Tänk att ett sådant föremål samtidigt kan vara en inbjudande grotta med mjuka former och underlag att ta i. Inför uppdraget hade Anders skrivit ett brev till Tove Jansson och frågat om han fick göra ett sådant bord. Han fick klartecken, och när det var färdigt skickade han henne ett foto på resultatet. Ett långt handskrivet och väldigt glatt brev fick han tillbaka. Det har han kvar, detta handskrivna brev som snart också får räknas som en konstform.

Det är många barn som Anders Ölund glatt med sina skulpturer. De pryder bland annat parker i Apotekarlunden och Stadsparken i Laholm och bjuder in till klättring och lek. Vilken glädje för barn att få leka på och bland skulpturer, i härliga organiska material.

Det var faktiskt de runt omkring Apotekarlunden som ville att just Ölund skulle göra utsmyckningen där. Vid konstvandringar är det ofta någon som berättar att de ”har en Ölund hemma”, något han blir hedrad av att höra. På kommentaren om att han är en folklig konstnär svarar han leende ”Ja, jag vill inte vara en konstig konstnär”.

Betydelsen av bekräftelse

Återbruk och påhittighet är alltså ord som genomsyrar årets Kirke Ralphstipendiat. Snickarmästaren Anders Ölund har varit verksam i många år och blivit ett folkkärt namn. Men att få bekräftelse som konstnär har inte varit självklart för denna hårt arbetande kreatör. Ibland upplever han att konstvärldens syn inte stämmer överens med hans, att den kan vara väldigt snäv.

Idag ser vi hans imponerande skulpturer vackert utspridda i centrala Laholm och många privatpersoner och företag har hans verk i sin ägo. Detta till trots har han haft svårt att kalla sig själv konstnär. I en intervju vi gjorde med honom 2017 konstaterade han att han hade som mål att kunna kalla sig konstnär innan han blev pensionär. Nu har han förvisso uppnått pensionsålder, men är ännu fullt aktiv. Och många är det som uppskattar Ölunds verk! Ett flertal nomineringsförslag med Anders namn har kommit in till vårt stipendium och i juryn var vi rörande överens.

Kirke Ralph uttryckte i en intervju att det var först när han erhöll Hushållningssällskapets kulturpris som han kände att han kunde kalla sig själv konstnär. Vi gläds åt att facklan går vidare och att Anders nu kan luta sig mot det faktum att han erhållit ett stipendium som riktar sig just till konstnärer.

MOTIVERING:

Årets stipendiat bemästrar både stort och smått i sitt konstnärskap. Hans kreativitet består inte bara av ett hantverkskunnande utan även i förmågan att se samspelet mellan estetik och funktion, där trädens berättelser får vara en del av slutresultatet. Med finurlighet, ett tydligt hållbarhetstänk och stor yrkesskicklighet skapar Anders Ölund konst som bjuder in allt från lekande barn till kungligheter.