Den 30 juni öppnade Rådhuset sina dörrar för utställningen Fotbollen i centrum. När jag gick in i rummet såg jag en massa fotbollsbilder och likt en målsökande robot landade min blick på BK Walldia. Mina första minnen från den klubben och den fotbollsarenan är att jag som 4-5-åring delade ut matchtröjor till spelarna. Farsan skulle ha nummer 3, Svempa nummer 7, Berra nummer 11, Lasse Larsson nummer 4, Leif nummer 2 och Kent Bagare nummer 6. Jag minns hur spelarna från Halmstad, som bland andra var Thomas Alexandersson och Zelko Rukavina, tröttnade på Anders Hantofts koskitsdoftande kläder i omklädningsrummet och kastade ut dem.
Apropå Lasse Larsson, han med tröja nummer 4. Tyvärr gick han bort 2020, men han gjorde ett ovärderligt digitalt avtryck då han digitaliserade hela Walldias mediala historia. Det fanns en man som hette Sune Hansson. Han klippte ut precis allt som stod i lokaltidningarna. Varje år kom Sune till Wallevi för att överräcka pärmen för året. Det finns ingen klubb i södra Halland som har ett bättre arkiv än BK Walldia och det kan vi tacka Sune Hansson och Lasse Larsson för. Den ena lade grunden med alla urklipp och den andra förde arvet in i det digitala. Det är onekligen en historiska skatt.
Wallevi i Vallberga. Oj, vad jag har fått vara med om mycket här. Jag har skrattat. Jag har gråtit. Jag har varit arg och förbannad och jag har känt stor eufori. Jag har känt ångest inför en tappad ledning och jag har känt gemenskap. Jag tror att jag upplevt alla känslor på Wallevi och jag ska börja med min farfar, Verner Magnusson. Farfar var en hängiven Walldia-supporter och missade inte många matcher som min far Christer spelade för klubben och det var många; runt 700 stycken. Farfar kom alltid körande i sin grå Saab V4 och ställde sin bil vid det västra målet; det som vätter mot där den slitna tennisplanen ligger nu. Där satt han och tittade på matcherna. Jag var kanske 6-7 år gammal och jag visste att farfar hade en brun portmonnä med sig. Den portmonnän var likt en bankomat för mig och han halade alltid upp en femkronorssedel ur den som han gav till mig. För fem kronor kunde man få massor av läsk och godis och det räckte gott och väl till en klassisk Cuba Kola och mycket annat.
Någon gång runt 1976 eller 1977 mötte mitt Walldia, med farsan i laget, Kornhults IK i LT-cupens semifinal. Vi kan säga att det stod 0-0 och det var i stort sett slut på matchen och förlängning väntade. Då jävlar gjorde Kornhult det avgörande målet. Precis bredvid där omklädningsrummen ligger i dag låg en bollbod och jag tog min tillflykt dit. Tårarna forsade ner från mina kinder och jag var otröstlig. Jag minns inte vem som hittade mig där, men jag blev tröstad. Personen som tröstade mig frågade varför jag var ledsen och jag var tvungen att säga att det var för att Kornhult slagit ut BKW ur cupen. Tungt för en sjuåring att bära. Lika ledsen som jag var den gången lika arg var jag på domare Rune Johansson från Eldsberga i en match som jag själv deltog i. Vår tränare Bengt-Göran ”Divan” Svensson, som tyvärr gick bort allt för tidigt, hade utsett mig till lagkapten och som kapten i denna match rann sinnet över på mig, Jag ansåg att den förträffliga domaren Rune Johansson inte varit så bra just i denna match så jag kastade min kaptensbindel i ansiktet på honom, ungefär samtidigt som han drog upp ett rött kort som var avsett för mig. Apropå röda kort så fick jag några sådana under min aktiva karriär och ett annat minnesvärt rött kort fick jag när jag tränade laget under 2000-talet. Jag bytte in mig själv som vänsterback. Jag sprang hela vägen över plan till min position och fick till en riktigt bra tackling med dobbarna före på min motståndare. Efter cirka 10 sekunder på plan hissade domare Josef Vasilcin upp ett vackert julrött kort. Ridå. Skämskudde. Utvisning.
Jag minns ångesten när vi mötte Gullbrandstorp i en premiär. Vi ledde med 5-2, men med två snabba Gullbrandstorps-mål i slutet av matchen gjorde den säkra segern osäker. Vi tappade 5-2 till 5-4 och det sista som hände var att vi rensade bort en hörna som tog i ribban och segern blev trots allt räddad. Jag minns Mange Johnssons vrål som var tänkt att mana på oss andra och jag minns festerna hos Bengan efter en bärgad seger. Det var föresten fest även efter oavgjort och förluster också. Hela laget var där. Jonte, Ivan, Myggan, Kenta, Palle, Lasse och Eken. Och Obbo. Han som numera jobbar på SHK i Vallberga och varje dag cyklar mellan Laholm och Vallberga för att ta sig till jobbet. Obbo var alltid discjockey, men han spelade inte i Walldia men gillade troligen våra fester. Jag minns den där matchen mot Oskarström i något som hette GB-cupen, när jag var typ tio år gammal. Vi vann med 1-0 och jag gjorde målet och hamnade med mitt namn i tidningen. Stort.
För att inte tala om Walldias interna knatteliga. Ligan var endast avsedd för de yngsta walldianerna och man blev indelad i olika lag med blandade åldrar. Sedan fick man namn på sitt lag och vi hette saker som Malmö FF, Landskrona BoIS, Halmia och Halmstads BK. Trots att jag var bland de yngre så gjorde jag ganska mycket mål mot de något äldre spelarna. Jag minns hur coolt jag tyckte det var när Tommy Hugosson och Benny Wennström värvades till Halmia, som 1979 spelade i den högsta serien. Att man kunde nå högsta nivå från Walldia väckte en dröm hos mig. Vi hade Benny som ungdomstränare ett tag och han sa till oss att ställa oss i mål. Där stod tio tio-åringar på rad på mållinjen. Benny sade till oss att den som räddar bollen får en läsk. Jag räddade; med solar plexus och föll ihop med ett kvidande ljud, men jag fick min Cuba Kola och några år senare valde jag att spela i nummer 12. Det var det numret Benny hade i Halmia.
Wallevi var en perfekt lekplats. Här fanns fotbollsmål och här fanns en tennisbana, som vi också spelade på. Numera står det på en skylt att man kan hyra banan via Fyrkanten, vilket så klart inte stämmer. För det första heter det tydligen inte Fyrkanten längre, utan Sibylla. För mig är det alltid Fyrkanten. Hur som helst tennisbanan går inte att hyra längre och den är helt förfallen. Roligaste leken på Wallevi var ändå fotbollen och när vi delade upp oss i två lag och spelade mot ett mål. En av reglerna var att om det blev tre hörnor så fick man straff; ”trehörnorstraff”.
När jag var runt 17-18 år tog jag och min far över som arrangör av den berömda Wallevi-cupen. Cupen tilldrog sig deltagande från kommunen, men också från andra delar av Sverige; främst Skåne och Halland. Jag tror att det var där min ledarkarriär startade. När jag var 52 år; alltså nu, upplevde jag den största nervositeten och euforin på samma gång på Wallevi. Mitt coverband skulle göra sin första offentliga spelning inför cirka 200 personer. Det var på gränsen till olidligt nervöst. Men nervositeten byttes till eufori och en upplevelse jag vill ha mera av i mitt liv.
Tack Wallevi och Walldia för allt som du har gett mig. Och…Wallevi måste vara en av de vackraste och mest välskötta idrottsanläggningarna i kommunen.
