Min bil har rullat metaforiskt genom kommunen under hela 2020 och den rullar på även 2021. På många sätt har bilen nu rullat in i min egen by och den är lite av en tätort på en slätt och här har hänt mycket ska ni veta; inte minst heta hockeymatcher på diverse isar. 

Skeppsbrott betyder att alla saker från idrottslärarens redskapsrum slängs ut på gymnastiksalsgolvet. Leif Andersson var min lärare i Vallberga skola och han hade visserligen en förkärlek för basket och jag kan fortfarande höra hans mullrande röst skrika: ”Plankan och i”, med en klingande göteborgsdialekt. Ibland får jag ett meddelande från honom med glada tillrop kring min fotbollstränargärning och det värmer mig.

Ibland lät dock Leif oss att köra skeppsbrott och en vårdag 1980 fick vi chansen och jag har en bild framför mig att salen var full av grejer. Jag har också en stark bild av att det vankades SM-final i hockey mellan Brynäs och Frölunda. Nästan alla i byn höll på Brynäs och det var där och då mitt intresse för hockey inleddes. Givetvis skulle inte jag hålla på Brynäs utan mitt lag blev Frölunda. Denna kärlek till Frölunda höll i sig upp i vuxen ålder, ända tills nu. Jag är en medgångssupporter och Rögle är riktigt bra just nu. Jag gillar Rögle mycket. Jag missar inte en match. Då 1980 förde Rögle en tynande närvaro på hockeykartan så de var just då inget alternativ att heja på. Idag är jag en stor supporter av laget från Ängelholm. Det finns ett stort hockeyintresse i Laholms kommun och vi bor så himla bra till så att vi kan se hockey på högsta nivå bara tre mil från oss. Jag skulle tro att alla som har ett idrottsintresse i Laholms kommun har ett favoritlag i hockey. Brynäs, Leksand, Frölunda och HV71 är nog de största lagen, bakom flaggskeppet; gröna och vita Rögle BK. RBK har ett starkt fäste i kommunen, inte minst med tanke på att matchprogrammen tidigare trycktes i Laholm. 

Vän av ordning börjar ana oråd när jag inleder en krönika med ishockey och basket. Laholm är ypperligt på många sätt. Dock kan vi aldrig skryta med att vara en hockeykommun då det enda hockeylaget vi haft är Hishults AIS, någon gång på sent 1950-tal. Hockeyn som spelats genom åren har istället skett på isar som spolats på skolgårdar eller naturisar. Sven-Arne drog ett stort lass när isen skulle spolas på skolgården i Vallberga och jag vill minnas att Jonte alltid var med när det vankades minusgrader och spolning av is. Idag drar Jonte fortfarande ett tungt lass och isen är givetvis spolad även i Vallberga. Det fina med vintern och med isar är att många samlas runt det frusna vattnet och umgås på ett nytt sätt. Det är okomplicerat där runt isen och där runt elden som brukar tändas. Dessutom är det hyfsat säkert ur det så förhatliga ordet; smittspridning, men röken från eldarna har impregnerat min jacka med eldos.

Frölunda förlorade den där finalen mot Brynäs säsongen 1979/1980 och jag minns att det var jag, Josan, Bengan och någon till som höll på Frölunda i byn. Även Josan har tagit sitt förnuft till fånga, så om det inte hade varit tomt på publik på idrottsarenorna så hade både jag och han stått och skrikit ”Vi är grönt – Vi är vitt – Vi är RBK”. Mitt i klacken. Jösses vad jag saknar att se idrott på plats. Dock njuter jag av en analkande vår med många värmande möten kring eldar med gravt brännskadade korvar och av ett hockeylag nära Laholm i topp. Någon renässans av Hishults AIS hockeysektion lär det nog inte bli. 

Håkan spanar:

Det har uppstått fina möten kring diverse lägereldar och folk är utomhus. Inga pretentiösa middagar. Istället några vedträn, några korvar, lite senap och ketchup, något värmande att dricka och vips har man oförglömliga stunder tillsammans med härliga människor. Jag noterar också en mängd människor som ägnar sig åt bad året runt och det är starkt jobbat.

Publicerad i Magasin Laholm vår 2021