Björkvallen i Ränneslöv är, för mig, fiendeland. Ändå har jag fått uppleva många häftiga stunder runt arenan och i byn Ränneslöv. Vissa saker har med fotboll att göra, medan andra har med busstreck att göra.

Någon gång i slutet av 1980-talen eller möjligen i början av 1990-talen tog jag mina första stapplande steg som fotbollstränare. Jag fick äran och möjligheten att träna ett lag som hette WR/80 FF. Det var en sammanslagning mellan Walldia och Ränneslöv på damsidan. Vid tillfället var jag 19 eller 20 år ung och i laget fanns rutinerade målvakten Agneta Svensson, som tyvärr gick bort allt för tidigt. Vi hade unga talanger som exempelvis Linda Breitholtz, Titti Breitholtz och Marie Svensson. Sedan hade vi också erfarenhet i form av exempelvis Ingela Nilsson, Cilla Karlsson, Anette Wikingsson och Susanne Nilsson, som hon hette på den tiden. Idag är hon mera känd under namnet Andersson och driver Tidningsteamet i Laholm. Jag minns inte så många matcher med WR/80, däremot minns jag, av någon anledning, många träningar vi hade på grusplanen på Björkvallen. Det kändes lyxigt att kunna träna på en såpass fin fotbollsplan som Ränneslövs. Idag är konstgräs normen och ingen behöver längre spola bort grus från blödande brännsår efter en glidtackling på det stenhårda gruset. Det jobbigaste idag är att man kan få gummi- eller korkgranulat i skorna och det kan ju vara jobbigt. Stackars dagens fotbollsspelare. En sak från matcherna med WR/80 minns jag, och det var att Susanne var oerhört viktig spelare och hade erfarenhet från spel i högre divisioner och kom från Böljan, som då spelade i division 2.

En gång i tiden fanns det en cup på Björkvallen, som kallades för Bravo-cupen. Den cupen spelades för första gången 1972 och vanns de två första åren av Hasslövs IS. Tävlingen var döpt efter byns ICA-handel som hette Bravo-köp, och som drevs av familjen Wellsjö, och låg mitt i byn. Livsmedelsbutikens ägare gick också ofta under namnet “Handlaren mitt i byn”. I den butiken samt i kiosken, som drevs av Jörgen och Barbro, försökte man (jag och mina kompisar) vid upprepade tillfällen att köpa cigaretter, som man sedan tänkt att man skulle tjuvröka. Tjuvrökningen skedde oftast bakom omklädningsrummen vid Björkvallen eller vid busshållplatsen mitt i byn. Hur som helst. Bravo-cupen var en fotbollsturnering, som utspelade sig mitt i sommaren och farsan fick ofta lämna stranden för att ta sig till Björkvallen, med mig hängande efter sig. Jag vill ju med och titta. Det var oftast stekande värme när Bravo-cupen avgjordes och det var också heta, men kortare, matcher på plan. Bravo-cupen var nämligen bara för inbjudna lag och naturligtvis hade GIF bara bjudit in lag som innebar hetta. Det var Walldia, Ysby, Ränneslöv och Hasslöv som deltog som jag minns det och det fanns ett vandringspris, och två av dessa vandringspriser står, ironiskt nog, numera på Wallevi i Vallberga. Och apropå busstreck. Jag umgicks med en av byns taxichaufförers son och denne chaufför samlade ibland upp ej urdruckna spritflaskor från sin taxibil, som han sedan slog i en enda flaska. En klassisk häxblandning alltså. En gång hade taxichauffören glömt sätta undan flaskan från sitt garage och det upptäckte vi så klart. Det kan ha varit det vidrigaste jag smakat och vi testade blandningen bakom klubbstugan på Björkvallen, där jag antar att hela familjen Roos kunde beskåda vårt tilltag och jag tror att taxichauffören och hans fru var ganska arga på oss för vårt tilltag.

Jag har själv inte spelat de där riktigt heta derbymatcherna mot Ränneslöv, däremot måste jag erkänna att jag spelade för Ränneslövs GIF under en säsong och det berodde på att Walldia inte hade något lag för mig att spela i. Vi hade Tonnes farsa, Sven-Arne, som tränare och han var verkligen en driven ledare som lockade många spelare, framförallt från Lilla Tjärby, till Ränneslövs GIF. Sven-Arne bodde i Lilla Tjärby, men vid denna tidpunkten fanns inget Lilla Tjärby IK, utan den klubben bildades först 1979 ute i Köpinge. Innan dess var Björkvallen många Lilla-Tjärby-människors hemmaplan. Om Sven-Arne var en driven ledare runt Björkvallen så fanns det många av hans slag. Lars, Loffer och Stig för att nämna några, Den drivenheten ledde bland annat till att klubben fick finbesök vid ett per tillfällen. Vid ett av tillfällena var det Watford och vid ett annat Benfica, med självaste Eusebio sittande som tränare på bänken.

Om Sven-Arne är en legendar inom GIF och på Björkvallen, så är Olle Pålsson en annan. Han satt i sin stol, ungefär vid mittlinjen på Björkvallen, när Ränneslöv spelade match. Han hade den fetaste plånboken, eller snarare en portmonä, och han ville gärna slå vad med hugade. “Jag sätter 10 000 kronor på att Ränneslöv vinner. Sätter du emot?”, var oftast erbjudandet. En tidig form av live-betting, skulle man kunna säga. Han hade också sin son Bengt-Olof i laget och han var en riktigt målskytt. När han gjorde mål för Giffen vände sig Olle om till övriga i publiken och utbrast: “De e min paug de”

Trots att Björkvallen är fiendeland för mig så har jag haft många roliga stunder där och i hela byn för den delen. Vi hängde också mycket på 4H och de hade sina lokaler mitt i byn, där det sedan blev en pub, men det är en helt annat story.