En klocka drogs tillbaka. En gubbe fick en box i magen. Ett skott letade sig in i mål, efter ett skott från halva plan. Jag vet inte var jag ska börja min text om minnen från Våxtorps idrottsplats. Det är så många. Ett minne är i alla fall att vi i Walldia alltid vann i Våxtorp på den tiden och jag gjorde oftast mål. Skrytsamt? Lite kanske. Men fakta. Jag tror faktiskt att jag börjar där. Jag spelade i Walldia och kom till idrottsplatsen i Våxtorp. Som en ung kille med brinnande hjärta och hjärna härjade jag runt på olika fotbollsplaner i kommunen. En säsong gjorde jag 50 mål och om det var samma säsong eller inte låter jag vara osagt, men denna kväll hade jag gjort tre mål och vi ledde matchen klart. Det stod ett gäng farbrödrar och skrek åt mig hela matchen. När jag gjorde mitt fjärde mål tröttnade jag och stegade ut mot gubben och drog ett ganska handfast knytnävsslag i magen på honom. Detta lät ju sig så klart inte passera obemärkt. Året kan ha varit 1984 eller 1985. Jag var 14 eller 15 år. År 1999 var jag tillbaka på Våxtorps idrottsplats; nu som tränare. En av de första kommentarerna jag fick var: ”Var det inte du som slog honom i magen under en pojklagsmatch? Ärlig som jag är så kunde jag ju inte annat än att bifalla frågan. Det var jag. Det har hänt. Jag skämdes lite grand. Eller ganska mycket. Jag ursäktade mig med att jag var ung och naiv.
”Vi tar väl smörmad” nästa gång Tommy.”
Jag var också ganska ofta med på ip i Våxtorp när min far spelade och det fanns en klockan som markerade matchtiden och det fanns också en stege så att man kunde klättra upp och ändra matchresultat och matchur. När jag väl fått min glass och Cuba Cola ville jag givetvis klättra upp och kolla utsikten därifrån; lite grand som när Emil hissade upp Ida i flaggstången. Jag nådde bra till minutvisaren och den var ganska lätt att flytta. Det var kul att ändra tiden, men publiken hade eventuellt inte samma nöje och jag hoppas att domaren hade en egen klocka. Våxtorps idrottsplats är klassisk idrottsmark i Laholms kommun och en av de allra största profilerna var också med att bilda Våxtorps BoIS, som först hette Skogens IF, och han hette Herbert Kristiansson. Den där hösten runt millenieskiftet skulle jag skriva på för mitt andra år som tränare för BoIS. Förhandlingarna sköttes av Herbert men så mycket skrivet eller förhandlat blev det inte. Förhandlingarna var att Kristiansson sa: ”Vi säger väl samma som förra året”. Ett jakande svar från mig och ett handslag, så var det klart. Det finns hur många anekdoter om Herbert Kristiansson som helst och en annan historia, som egentligen är den legendariska journalisten Tommy Paulisons. Herbert var alltid med på lottningen av LT-cupen och i samband med den bjöds det alltid på en så kallad landgång. Ett år skulle Paulison skoja till det och i stället bjuda på pizza. Det föll inte Kristiansson i smaken och han utbrast; ”vi tar väl smörmad” nästa gång Tommy.” Tyvärr gick Herbert Kristiansson ur tiden under min period, som tränare i Våxtorps BoIS och ny ordförande blev Jörgen Lundahl och apropå Lundahl så bodde han mitt emot bygdegården i byn. Vid varje årsfest fanns det alltid två stående inslag. Det ena var att Jörgen bjöd på något stärkande hemma hos sig innan själva gillet. Det andra handlade om en annan legendar i klubben; Håkan Augustsson, som alltid blev så berörd av alla hyllningar. Det visade också vilken oerhört fin och empatisk man Augustsson var. Dessvärre gick Håkan ur tiden 2016, men än idag möts man av hans namn när man passerar entrén, där det står ”Håkans biljettlucka” på en inskription på en trätavla.
Jag älskade att träna Våxtorp och vi hade en väldigt fin sammanhållning i klubben. Jag minns att jag i stort sett släppte fram ett juniorlag i a-laget. Det var bland andra Oskar, Tony, Emil, Jim, Martin, Jerry, Jonas, Mattias, Jesper. Sedan fick vi in bröderna Paulison, Josan och Conna till laget också. Givetvis finns det fler namn att lyfta fram och jag minns framförallt att vi besegrade min moderklubb Walldia i Skogaby BK:s inomhuscup, men det var ju inte på idrottsplatsen, som ju denna krönika främst skulle handla om. Ett namn som inte ska glömmas är Robban, som också blev min assisterande tränare och en god vän över alla år. Robban har numera lämnat fotbollen och driver Båstad Padelklubb framåt i stället. Han bjöd också in mig till Våxtorps 75-årsjubileum 2016 och det var verkligen en fantastisk händelse att få vara med på. Jag kände mig hedrad, stolt och glad över att få ha varit en del av Våxtorps BoIS och Våxtorps ip:s historia. Jag mindes matchen mot Inter på Våxtorps ip när jag stötte på Göran Johansson på ip under jubileet. Jag mindes också mitt skott från halva plan när vi mötte Knäreds IK. KIK var storfavoriter och hade unge talangen Joel Johansson (numera Anell) i laget. Joel gick sedermera till Halmstads BK, Falkenbergs FF, Elfsborg, GAIS och Häcken. Jag bytte in mig själv i mitten av den andra halvleken och jag fuskade, som vanligt, i min position som vänster mittfältare. Jag fick bollen vid mittlinjen, i höjd med där jag slog till gubben 15 år tidigare. Två meter in på offensiv planhalva slog jag till bollen som letade sig in i mål. Vad matchen slutade och om vi vann eller förlorade minns jag inte. Jag kommer för alltid bära med mig Våxtorps idrottsplats som ett smultroställe bland fotbollsplaner i kommunen. Givetvis med min supporter Marita sittande på en av bänkarna närmast kiosken och med Håkan Augustsson jublandes i biljettluckan.
