Håkan Magnusson tar pulsen på Laholms idrotts- och föreningsliv:

I bilen genom Laholms kommun virvlar det en massa tankar. Det handlar om jobb, vad som hänt under dagen och mycket annat. Lasse Winnerbäcks ”En tätort på en slätt” ljuder genom min bils högtalare när jag kör ut ur min hemby, Vallberga. Jag tycker nog att min sångröst låter lite grand som Lasses i alla fall i mitt huvud. Jag kan heller inte låta bli att tänka på Ulf Lundells ”Öppna landskap” som det sägs att han kom på texten till när han körde någonstans mellan Veinge och Genevad.

Ibland hamnar man på vägar där det dyker upp gamla minnen från mitt liv i kommunen. Häromdagen kom jag åkande vid det gamla stationsområdet inne i centrala Laholm. Det stannar inga tåg där längre utan det är bussarna som fått plats i stället. 

Inne i hörnet låg en gång en pressbyrå och någon gång runt 1978 stannade jag och mina föräldrar till vid den kiosken och köpte bilder att klistra in i mitt album för fotbolls-VM 1978. Lukten från dessa bilder var gudomlig och spänningen jag upplevde när jag skulle öppna pappersförpackningen med fem nya spelare var obeskrivlig. Skulle det dyka upp en spelare som jag inte hade klistrat in eller skulle det bli en dubblett? Den pressbyrån bidrog, till viss del, till mitt stora intresse för idrott i allmänhet och fotboll i synnerhet.

Kiosken är för länge sedan riven och tågen de passerar knappast genom Laholm längre; snarare strax utanför.

Min bilfärd fortsatte från Stationsgatan, via Lantmannagatan upp på Repslagargatan. Där, i korsningen mellan Repslagargatan och Idrottsgatan kom jag att tänka på fotboll och hur mycket den betyder för mig och för kommunen. 

Jag tillhörde en gång Laholms FK och ansågs eventuellt som en talang. Vi hade ett bra lag med profiler som Johan, Stefan, Uffe, Janne, Mats, Jeppe, Norpan, Pidda och många fler. När jag, under min bilfärd, vred mitt huvud till höger såg jag att det står Brick Pack på en byggnad. 1985 låg där en fotbollsplan och på den fotbollsplanen upplevde jag en gång en av de roligaste fotbollsträningarna jag varit på. Jag skulle tro att det var december eller januari 1986. Snön låg i drivor och vi spelade fotboll. Kravlöst, spontant och oerhört befriande. Ingen vidare belysning, men snön lyste upp vårt spel. Jag kan fortfarande minnas omklädningsrummen på gamla ip, som man i det närmaste trampade igenom golvet på. Jag kände mig som en stjärna i Laholms FK. De gröna räckena som omgärdade A-planen och klubblokalen där C-A var kung.

Laholms FK är fortfarande den största föreningen och i år har klubben lyckats kvalificera sig för damernas division 1. Det ska bli kul att se hur de klarar sig där. Vi har inte haft något fotbollslag så högt i serie-hierarkin sedan Genevad-Veinges damer spelade i division 1 någon gång runt 1997 och uppträdde i kjolar. Deras matcher spelades på Hallaberg, som ligger mellan Genevad och Veinge. Laholms damer kommer att spela på Glänninge Park och den gamla idrottsplatsen är för länge sedan pensionerad.

Min bilfärd fortsatte och jag svängde in på Norra Sofieroleden som sträcker sig till Lantmannagatan och till Lagavägen. Jag passerade den vackra kraftstationen och svängde höger, mot Ahla. När jag tittade till höger i höjd med Ahla skola fick jag en flash-back. Mina döttrar har varit aktiva inom ridsporten och om ni öppnar nästa nummer av Magasin Laholm ska jag berätta mer om det.

Publicerad i Magasin Laholm vår 2020.