En gång i tiden hade den lilla sydhalländska staden tre aktiva biografer. Biograf Centrum, numer Biograf Maxim, är den enda som är kvar.

I januari 2019 beslutade Laholms kommunstyrelse att bistå med resurser för att byta ut den kontroversiella skylten – även kallad »stans fulaste skylt» – på funkisbiografen vid Hästtorget. Den numer borttagna skylten (»Det ser ut som en porrfilmsbiograf» är ett av många omdömen), som sattes upp någon gång i början av det särpräglade åttiotalet, har ersatts med en nygammal version av det mer tidstypiska originalet från 1936. Kommunens första ändamålsenligt byggda biograf är och har varit en viktig arena för bygdens kultur- och nöjesintresserade, och dess plats i stadsbilden är i dag lika självklar som nödvändig. Det gäller emellertid att hålla isär begreppen, för Laholms första fasta biograf öppnade långt tidigare …   

Filmen kommer till Laholm

Den rörliga bilden har sedan begynnelsen i slutet på artonhundratalet attraherat en bred allmänhet, över hela världen. Filmmediet är, trots sin komplexa kapacitet, en oerhört tillgänglig och direkt konstform. Tillvänjningen är snabb, och konstformens tillägnade tempel, biografen, har varit en betydande social och kulturell mötesplats i över 120 år. 

Till en början var den svenska biografverksamheten främst en angelägenhet för landets storstäder. Men tack vare ett antal ambulerande filmförevisare med portabla projektorer fick den rörliga bilden ett snabbt genombrott även i övriga delar av landet. Just en sådan turnerande förevisare kom till Laholm redan i april 1897. Hans namn var C J Andersson. Filmen kom tidigt till Halland på grund av närheten till Skåne och Malmö, där de första filmförevisarna från kontinenten landade innan de begav sig vidare uppåt landet. Andersson, som var född i Oskarshamn, hade med sig en projektor av märket Pathé och en koffert full av filmer, däribland Spansk Dans framförd af Fröken Carmen Juanita – Hon är redan Parissocietetens förklarade gunstling

Runt sekelskiftet började de första permanenta biograferna etableras i Sverige. Laholms första fasta biograf öppnade den 19 februari 1910 i åkare A.P. Bengtssons hus vid Storgatan. »Härmed har Laholm fått sin första stående biografteater, ett förlustelsemedel, som vi hittills inte varit bortskämda med» skrev tidningen Sydhalland i en notis samma dag. Biografen lades dessvärre ner kort därefter; det finns förstås en uppsjö av möjliga förklaringar, men värt att nämna är den kris som branschen genomled åren 1909–10. Allmän lågkonjunktur, viss överetablering och en paternalistisk debatt om biografbesökens påstått depraverande effekter höll på att kväva branschen. Införandet av statlig filmcensur 1911 kom dock att blidka den resursstarka moralpaniken, och biografnäringen återhämtade sig snabbt.

Konkurrens

Biografen blev under tiotalet en självklar inrättning i landets små och stora städer. Många orter var dessutom berikade med flera, vilket föranledde behovet av särskiljande egennamn, gärna exotiska sådana. Den 16 september 1915 öppnade »Laholms Biografteater» i godtemplarsalen i Gamleby. Tre år senare döptes den om till »Gröna Kvarn», möjligen för att tydligt skilja verksamheten från »Laholms Stadsteaters Biograf» som startade upp 1915 i teatersalongen vid Hästtorget. 

Gröna Kvarn och Stadsteatern konkurrerade om den lokala filmpubliken. Filmutbudet skilde sig inte nämnvärt: det var lustspel, komedier, äventyr och dokumentära bilder från fjärran länder. Teatersalongens läktare kom att bli en konkurrensfördel, där minderåriga tilläts ta plats i smyg av vänligt sinnade biljettkontrollanter, trots märkningen »barnförbjudet».

På tjugotalet började också de små orterna runt om staden etablera mer eller mindre fasta biografer. Skottorps Biografteater var en av de första.

Ljudfilmspremiär

När Stadsteatern annonserade inför visningen av den franska filmen Greven av Monte Cristo (1929) i mars 1930 hade en viss normförskjutning uppstått. Ljudfilmens närvaro och förestående dominans tydliggörs när verket presenterades som »Säsongens största stumfilmsuccés». Ett antal veckor tidigare, mer exakt den 28 januari 1930, var det ljudfilmspremiär i Halmstad och nästan tio månader senare var det Laholms tur. 

Centrumbiografen

Laholm kom till slut att få sin första helt ändamålsenligt byggda biograf: Centrum, ritad av stadsarkitekt Oskar Nygren. Den 24 december 1936, två dagar innan invigningen, publicerade Laholms Tidning en helsidesartikel med rubriken »Vår nyaste biograf blir bygdens vackraste samlingslokal». Tonen är lätt euforisk och närmast lättad. Skribenten redogör för byggets exteriöra och interiöra detaljer: väggar i grön sammet, 276 ljusröda plyschfåtöljer, ridå av silverlamé och två hypermoderna Philips-aggregat. 

Tvåhundra specialinbjudna gäster fick se en vintrig sportfilm, en tecknad färgfilm samt musikalen Cissy (1936) med Grace Moore i huvudrollen, på premiären den 26 december 1936. Inledningsvis hade biografens direktör Paul Lindberg hälsat publiken välkomna och uttalat en förhoppning om fortsatt talrika föreställningar. Nu hade Laholms stad tre biografer som visade film varje vecka. Centrum blev av förklarliga skäl snabbt stadens mest populära. 

Att gå på bio blev under trettiotalet ett av landets stora folknöjen – i många fall på bekostnad av andra kulturyttringar. Filmmediet attraherade numer folk i alla åldrar och samhällsklasser. Biografen hade blivit en populärkulturell institution. I slutet på trettiotalet noterades omkring 50 miljoner biobesök årligen. I dag, med nästan fyra miljoner fler invånare i Sverige, är antalet knappt 16 miljoner (2019).

Framtiden

84 år senare lever Centrum vidare under namnet Maxim. I mars i år arrangeras »Svenska Filmdagarna i Laholm» för tjugofjärde året i rad. Den nyinstallerade skylten på taket vittnar om tillförsikt. Stadsteatern har slutat agera biograf men huserar än i dag revyer, konserter och föreläsningar. Godtemplarbiografen är stängd sedan länge. Antalet biografer i Sverige har minskat kraftigt de senaste sextio åren, bland annat på grund av televisionens landvinningar. Landsorterna har varit särskilt drabbade. I dag är det internet, dator- och tv-spel, hemmabiosystem och diverse strömningstjänster som utgör de största hoten. 

Biograferna fyller alltjämt sin funktion som mötesplats för landets kultur-, nöjes- och dejtingsugna allmänhet. Åtskilliga är de skratt, tårar, läppar och händer som förenats i salongens partiella mörker. Den rumsliga och sociala inramningen i förening med en alltmer avancerad teknik är fortfarande ett vinnande koncept. Stråk av nostalgi är säkerligen av betydelse för många besökare. En avgörande omständighet är emellertid det oförändrade faktum att de mest intressanta långfilmerna premiärvisas på världens biografer, långt innan de går att se via blu-ray/dvd eller olika strömningstjänster. Hur länge den exklusiviteten bibehålls återstår att se. 

(Den här texten har publicerats i en längre version i den historiska tidskriften Ale, som ges ut av De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening och Landsarkivet i Lund.)

Publicerad i Magasin Laholm vår 2020.