Håkan Magnusson tar pulsen på Laholms idrotts- och föreningsliv:

Lars Winnerbäck sjunger i en av sina låtar att när han ser röken från tekniska verken så är han snart hemma igen. Han avser givetvis Linköping, när man närmar sig staden söderifrån. För mig är hemma när jag ser kraftstationen och vattnet från Lagan när man närmar sig staden norrifrån. Det betyder att jag snart är hemma igen. Hemma i Vallberga.

Kraftstationen i Laholm är i mitt tycke bland det vackraste man kan skåda i arkitektur i Laholms kommun; i synnerhet när vår lilla stad lyses upp av lampor och man passerat Lilla Tjärby och Lagagården. 

Jag har dock på min bilresa, lämnat stationen bakom mig och styrt min bil lite österut, mot Ahla. Där till vänster ligger tippen, men också en bana med agility för hundar. En gång i tiden låg här ett ridhus och en ridklubb. Lina och Magda hade fått mig att testa ridning någon gång runt 1981. Jag blev emellertid inte långlivad i sporten, men jag minns lukten av läder från sadelkammaren och jag minns hur kallt och rått ett ridhus kan vara vintertid. Ridhuset och ridklubben ligger nu ett par kilometer bort. En ny plats och en ny tid. En gång satt jag en hel dag på Laholmsortens ryttarförening med en dressyrdomare för att lära mig de olika bedömningskriterierna för de olika programmen. Jag gjorde det för att jag, för Hallandspostens räkning, hade fått i uppdrag att bevaka ridsporten. Det var jäkligt häftig att se när man väl förstod vad domarna dömde efter. Några år senare fastnade mina döttrar för ridsporten och den första häst jag någonsin köpt placerades just i Ahla. Hästen, eller rättare sagt ponnyn, hette Sibben och var närmare 30 år gammal. Sibben hade en förkärlek till mat och var oerhört rymningsbenägen. En morgon hittade Peter honom i foderrummet och än i dag tror jag att man kallar det för det stora tabberaset i Ahla. Sibben var väldigt nöjd i sin matkoma.

Det fanns en fin gemenskap i klubben och jag minns hur den förre landslagsryttaren Palle Pålsson en gång slängde upp min dotter på den gigantiskt stora valacken Jack. Det var Palles häst, och medan min dotter satt på jätten Jack, vände sig Palle om och började samtala med mig. Jag hostade och harklade mig och pekade menande på Pålsson att jag ville att han skulle ägna sig åt min dotter, som satt typ tre meter upp. Palle hade full koll på såväl den unga ryttaren som på sin häst; det var mest jag som var rädd och osäker.

För er som aldrig upplevt en ryttartävling så kan jag varmt rekommendera en utflykt till Ahla. En hopptävling kan vara olidligt spännande och det är idrott på riktigt. Det är enkla regler och det gäller att rida snabbt. Riv inte och rid snabbt. Idrottens essens.

Ahlavägen är rak och den leder mig förbi Ahlamossens vilthägn, ett par busshållplatser och Ekasjö. Så småningom når jag fram till Skogaby. Det är en liten, liten by med ett fotbollslag, några hus och framförallt en golfbana. Någon gång på 1990-talen tog jag mitt gröna kort, och det innebär att man får lov att spela golf på en riktig golfbana. Jag och min far hade ett par rundor på den banan som är oförglömliga. Vi hade, bland annat, som sommarmålsättning att gå ut på banan samtidigt som solen gick upp. Att slå ut på första par-4-hålet när daggen skimrar som diamanter i gräset och solen står lågt, samtidigt som några rådjur hoppar undan där borta i skogsbrynet är oslagbart. Man kan till och med kosta på sig allt för många slag på en runda och ändå vara väldigt nöjd med upplevelsen. I Laholm har vi förmånen att ha två fina golfbanor och det var på Skogaby jag har haft mina ups and downs inom sporten. En gång blev jag och min bror oerhört förbannade på varandra. Jag minns inte varför, men det slutade med att vi avbröt rundan och att jag fick gå in till Thomas i shopen för att reparera en sönderslagen klubba. Jag sa att jag hade hamnat illa till med en boll och råkat att slå klubban i ett träd. Sanningen var att jag i vredesmod slagit sönder klubban mot samma träd. Jag tror att Thomas fattade det.

Publicerad i Magasin Laholm sommar 2020.