Jag upptäckte att jag använt namnet Leif i två av mina krönikor som blivit publicerade i Magasin Laholm. Det finns en film från någon gång från 1980-talet av Galenskaparna som hette Leif, men det är inte den Leif jag menar. Ej heller politikern Leif Pagrotsky eller någon annan Leif. Den Leif jag refererat till är Leif Andersson, bördig från Hishult. Jag hade honom som lärare i mellanstadiet på Vallberga skola och han var en lärare som fick eleverna att känna sig trygga genom att skapa relationer med sina elever. Jag har ju redan pratat om hans intresse för idrott och hans specialitet var basket, men som jag också nämnt gillade han Ingemar Stenmarks framfart i pisterna, men det var han ju inte ensam om. Dock förstod han, när han drog in teven i klassrummet, att eleverna kanske inte kunde koncentrera sig på de halländska åarna, gångertabellen eller engelska basglosor när Stenmark defilerade i slalompisterna.

Leif är en sådan person man hade respekt för och lyssnade på, samtidigt som man kände en genuin värme och trygghet. Det kändes som att han brydde sig om sina elever på ett genuint sätt. Kan hända att han också ingav respekt genom sitt yviga skägg och ganska högresta uppenbarelse och bullriga röst med en göteborgsk dialekt. Skägget åkte endast av en gång om året och det var till skolavslutningen i juni.

Jag minns en gång i årskurs 5 eller 6 då vi skulle på läger med klassen. Vi skulle cykla och vi skulle trampa oerhört långt; i alla fall med en 12-årings perspektiv. Cykelturen inleddes utanför matsalen vid Vallberga skola. Vi satt upp på våra cyklar och om jag inte minns helt fel så var min cykel blå och hade en vit sadel och troligen hade den också ett klistermärke där det stod ”Säker cykel 1982”. Första stoppet var Timmershult och det är en sträcka på cirka 18 kilometer. Då hade vi under färden passerat såväl Ränneslöv som Ysby och vidare förbi min farmors barndomshem vid Brödåkra, strax utanför Ysby, innan vi svängde in på vägen mot Hjörneredssjöarna. Efter en natt i Timmershult skulle vi dagen efter cykla vår andra etapp och det var från Timmershult till Hishult, där Leif bodde på en gård centralt i byn. Den som på natten vågade och ville fick lov att sova på Leifs höränne annars var det inkvartering inne i boningshuset. Att ha haft en sådan lärare är en ynnest och jag tror någonstans att jag tagit med Leifs inställning till elever i min egna lärargärning. I alla fall är det ett motto jag har; att försöka skapa goda relationer med elever.

Varför skriver jag nu denna text undrar ni? Jag tycker att det är fullkomligt självklart. För det första så förtjäna Leif och alla andra lärare som har hjärtat på rätta stället lite uppmärksamhet eftersom jag tror att lärare kan påverka en människa för resten av ett liv. För det andra så är det jul och på jul ska man vara snäll och omtänksam och vem passar bättre att personifiera julen än min gamla lärare. För det tredje så behövde jag bringa klarhet i vem denna Leif, som jag skrivit om i mina krönikor, egentligen är. Han lever ju fortfarande och är numera runt 85 år gammal.

Ha en riktigt god och fin fortsättning på julen!

Vilka är med på bilden?

Översta raden vänster: Maggan, Micke, Kalle, Lina, Maria, Jonas, Elisabeth.
Mittraden vänster: Lotta, Jonas, Henrik, Bengt, Mats, Rose-Marie, Magda, LEIF.
Främre vänster: Stefan, Yvonne, jag, Susanne, Robert, Nettan.