Under 1800-talet var södra Hallands havsstrand mest intressant som hämtplats för den tång som användes för att göda jorden. Sanden i sig ansågs vara tämligen värdelös att odla på men den visade sig vara en god grogrund för funderingar på alternativa inkomster. 1881-86 idkade grosshandlare Otto Hallberg ångbåtstrafik på Lagan mellan Laholm och Åmot för laholmare och andra som ville njuta av hav och strand. ”Vid Åmot bodde bröderna Carl Emil och Birger Persson. Pojkarna satte tidigt upp en kiosk nere vid båtbryggan. Här serverade de och sålde rökt lax och läsk. Laxen fiskade de i ån strax intill. Affärerna gick bra och kanske kunde det bli något i framtiden …” [Gamla Laholm 1996].

När Hallberg lagt ner ångbåtsturerna stagnerade nöjeslivet vid stranden men ”runt sekelskiftet började marken bli attraktiv och människor började bli mer intresserade av havsbad. De två som satte fart på badlivet var bröderna Persson i Åmot som 1908 anlade strandstugan på denna plats där Strandhotellet ligger nu”, berättade Iwar Påhlsson vid en föreläsning i nämnda hotell 1997. ”Strandstugan blev embryot till det badortsliv som sedan kom att blomstra”. Emils son Per Emilsson har berättat att när fadern ”började planera att bygga ett café i Mellbystrand skrattade folk åt honom. Ingen trodde på idén”.

Bröderna Persson tycks inte ha tvivlat men det gällde att få ut gästerna till platsen. 1908 tog Emil ”initiativet till bildandet av AB Laholm-Saltsjön, som i åtskilliga år med sina motorbåtar trafikerade Lagan och sommartid förde tusentals människor till de härliga havsbaden”. Rutten gick förvisso inte hela vägen till saltsjön utan man fick gå av vid Åmot och sedan promenera eller åka hästskjuts till stranden. ”Framför allt var det stadens invånare som gärna utnyttjade lediga stunder på sommaren till besök på stranden. Dessa badresor gjordes främst på kvällen efter avslutat arbete”. Att denna möjlighet till rekreation ansågs viktig för laholmare indikeras av att så bemärkta herrar i staden som C.L. Lundgren och Theodor Jönsson valdes in i styrelsen tillsammans med Emil och Birger samt Nils Edvard Gudmundsson, Ösarp.

1925 upphörde båtrutten på Lagan och ersattes av busstrafik, även den initierad av Emil. Bussen var i själva verket en lastbil med soffor på flaket. ”På lastbilen fraktades också en stor medicinlåda och posten till badgästerna”. Denna postservice var säkert viktig för Emil som var ”posttjänsteman” i Laholm då han 1907 gifte sig med Inga som var ”värdshusidkerska” i staden, en nog så viktig erfarenhet för det som komma skulle. De förblev bosatta i Laholm där Emil fortsatte som brevbärare men under somrarna var tjänstledig för att i stället idka turismnäring vid havet.

I ett prospekt 1911 om ”Laholms hafsbad, Mellby-Strand” står det bl.a. att ”För personer, som vilja vistas på en plats där de kunna få vara i lugn och ro, och där verklig vila och vederkvickelse med uppfriskande hafsbad kan erhållas torde Mellby-Strand vara den näst idealiska vistelseorten”. Det året var Strandstugan öppen 1 juni till 15 september.

Strandstugan var ganska liten och enkel från början men byggdes till och om under de kommande åren. 1920 var det inte bara längre ett café, där drevs då även restaurang- och pensionatsrörelse med tillhörande annex. Samma år vek sig nykterhetsvännen Emil för gästernas begär och skaffade försäljningsrättigheter för alkohol. Till Strandstugan gick man för att inta måltider och för att roa sig på kvällarna. Däremot bodde gästerna i de närliggande fiskartorpen eller i Ljunghem, drivet av Emils syster Anna Persson och beläget strax norr om Strandstugan. Anna var även föreståndare för den poststation som fanns på Strandstugans baksida. Där tillhandahölls såväl postservice som tidningar.

Emil och Inga drev Strandstugan tills den brann ner 1 juli 1926, mitt i högsäsongen. ”C.E. Persson lät sig inte nedslås. Han ställde sig i spetsen för ett nytt bolag, AB Mellbystrands Havsbad”. Året därpå uppfördes Strandhotellet på samma plats och ”badhotellet försågs med två danssalar, en för societeten och en för vanligt folk”. Ryktet spred sig över Atlanten. ”I Laholm har bildats A.B. Mellbystrands hafsbad, hvilket skall ha till uppgift att idka badrörelse i Mellbystrand och därmed förenlig verksamhet. Aktiekapitalet skall utgöra lägst 100.000 och högst 300.000 kr”, kunde man läsa den 15/4 1926 i Svenska Folkets Tidning, Minneapolis.

Den nya Strandstugan, som även den byggnaden kallades i början, ritades av arkitekt August Svensson, som bl.a. hade ritat biografen Röda Kvarn i Halmstad, och byggmästare var Arvid Eliasson. Den nya stugan blev betydligt större än den gamla men annars påminde de mycket om varandra, bl.a. beträffande fönster och takutformning. Däremot var den långa verandan på framsidan ett nytt inslag. Invändigt fanns flera mat-, dans- och festsalar med eleganta finsnickeridetaljer och dekorationer.

Begreppet Strandhotellet började användas

Strandhotellet har aldrig varit något egentligt hotell, även om det hyser några övernattningsrum. Begreppet Strandhotellet började användas först när rumsannexet Hallandsgården hade uppförts 1929 så egentligen ingår båda byggnaderna i begreppet. På Hallandsgården bodde hotellgästerna mitt emellan havet och förlustelserna på Strandhotellet. Dagligen anlände prominenta gäster och deras namn och titlar meddelades i lokalpressen under rubriken ”Inskrivna badgäster å Mellbystrand”.

1932 skrev laholmsprofilen Johan Jönsson ”Dixi” följande: ”Vid havet har uppstått en livligt frekventerad badort, framskapad av postbetjänten Emil Persson, bördig från socknens västtrakt, där för ett kvarts sekel endast voro nakna sanddyner, har nu vuxit upp ett villasamhälle, vars hjärtpunkt är Strandstugan och bygdegården [alltså Hallandsgården], och där under sommaren långväga främlingar hämta hälsa och vederkvickelse genom stärkande friluftsliv och bad”.

Med benägen hjälp av Birger, Anna och andra familjemedlemmar drev Emil och Inga rörelsen till 1938 då den överläts till källarmästare Gunnar Ek, som då även drev Grand Hotell både i Lund och Mölle. Strandhotellet restaurang höll mycket hög klass och hade åtskilliga celebra gäster fram till slutet av 1940-talet då utländska badorter började locka allt fler av de prominenta gästerna. ”Kurortsklientelet med sina hovseder försvann och vanligt folk i masonitstugor och tält kom istället”, som Arne Ejwertz har uttryckt det.

Bror Färe, som hade byggt upp AB Färe Armaturfabrik, köpte Strandhotellet 1951. Han lät bl.a. lägga tegelpannor på taket och utsmycka trädgården med en del konstverk under 1950-talet. Under de följande decennierna drevs Strandhotellet, under olika ägare, vidare som restaurang med sommarcafé och danskvällar. Där har också varit pub och pizzeria samt bedrivits diskotek och ståupp-aftnar m.m.

Hallands mest omtyckta byggnad

”Strandhotellet är en av Hallands kulturhistoriskt mest värdefulla byggnader” och utsågs 2001 efter en omröstning till ”Hallands mest omtyckta byggnad”. Sedan 2008 är Strandhotellet skyddat av skyddsbestämmelse och rivningsförbud. 2009 övertogs nyttjanderätten av Faviol AB som då avsåg att ”rusta upp och renovera byggnaden så att dess ursprungliga karaktär återskapas”, noterade Kulturmiljö Halland i samband med en byggnadsantikvarisk förundersökning 2010.

2015 var Strandhotellet på väg att byggas om till boende för asylsökande flyktingar men det mötte stort motstånd från lokalbefolkningen. ”Vi vill behålla Strandhotellet och Hallandsgården som rum för turister, annars dör Mellbystrand som badort”, stod det i en namnlista mot projektet. Fastighetens ägare, Bostadsföreningen Strandhotellet, valde då att avsluta kontraktet med Faviol och nyttjanderätten övergick i stället till Lyckoslottet AB, som redan drev restaurangverksamheten där. Så är det ännu 2021 och fr.o.m. december 2020 är Viktor Troedsson delägare i Lyckoslottet tillsammans med Marcus Randevik. Viktor är för övrigt barnbarns barnbarn till Birger Persson!

Kent-Ove Bengtsson