Det finns nog inte mycket som påverkar människors känslor så mycket som musik. När jag växte upp pågick en ständig kamp mellan synthare och hårdrockare och det är fortfarande en känslig fråga. Naturligtvis var jag en Rocker. Men för att bena ut ämnet musik i mitt liv så måste vi backa bandet en aning och jag backar hela vägen tillbaka till 1979. Håkan ska då börja i årskurs 3 och för första gången ska man få testa på ett instrument. Jag drömde om gitarr, men valen man hade var blockflöjt eller fiol. Ja, jag fick väl ta blockflöjt DÅ. Plötsligt satt jag bredvid en kraftigt parfymindränkt kantor från Ränneslöv med en flöjt i munnen och spelade Spanien är ett land där man dansar tango”. Jag tröttnade snabbt på den grejen.
”Spanien är ett land där man dansar tango”
I årskurs 6; 1982 kom en ny chans på gitarr men nu var det naturligtvis elgitarr som hägrade. Jag fick så klart en klassisk gitarr runt halsen och fokuset låg på hur man satt och hur man höll gitarren. Det som lärdes ut på kommunala musikskolan liknade ingenstans hur KK Downing i Judas Priest höll sin gitarr. 1984; årskurs 8 och äntligen fick jag den efterlängtade elgitarren. En brunmelerad Ibanez som förstärktes med en Marshall-förstärkare och en dist-pedal. Med denna gitarr kunde jag ta hela ett rockackord. Jag och Steffe startade ett band uppe på mina föräldrars vind. När vi drog igång kunde ingen höra vad någon sade så de tröttnade ganska snabbt. Vi fick i stället möjlighet att få en replokal i Vallberga skolas skyddsrum och det var nog mera passande. Dessa krönikor kommer att handla om det jag känner till om Laholms rockliv och det kommer att missas en del. Det hade varit super att få till en mera genomgripande antologi om vår kommuns musikliv så bidra gärna med kommentarer.
I en av mina tidigare texter så nämnde jag bland andra Beauty och Dead Line, men denna gång ska jag först och främst stanna upp vid just ett av våra första band, som höll till i Vallberga skola. Vi hette något så konstigt som Harmonia och vi trodde på allvar att vi var ganska bra, och såg upp till storheter som exempelvis Magnum. Jag tror inte att vi var speciellt bra. I synnerhet inte då vi endast kunde ett ackord. Vi hade visserligen allt när det kommer till att låta högt och vi fick till och med en spelning på Laholmsspelen 1985, eller nåt. Vi skrev till och med våra egna låtar och av någon anledning kan jag fortfarande spela en av dem. Vi var så stora (ironi) på den tiden att vi lät trycka upp t-shirts och jag har faktiskt en tröja kvar, men just nu kan jag inte hitta den. Vår premiärspelning fick vi göra på den stora scenen på Vallberga skola. Med hjälp av pyroteknik, smink och distade gitarrer var en annan stor förebild Mötley Crue. Ungarna tyckte att det var ganska häftigt, men lärarna gick därifrån.
Jag har så många minnen när det kommer till musik och jag är lite ledsen för att jag inte närt det intresset mera i mitt liv. Jag har dock fått en ny chans på gamla dagar, men jag ska be att få återkomma kring det. Nu ska vi bege oss till Laholm. Vid Glänningeleden, och bort mot Lagan finns en liten intagsväg. I slutet av den intagsvägen fanns ett ödehus som jag än idag inte vet vem som ägde men rykten säger att Paco Johnssons farfar hade sina bin där. Det var jag, Mårten Ek (f.d Olsson) och Paco Johnsson som jag minns. Jag minns faktiskt inte vem som mer var med men det kan ha varit Chrille Alsbjer och Jocke Kjellsson, båda ganska välkända musik- och fritidsprofiler i kommunen. Redan då var jag för dålig på gitarr så jag fick sjunga. De enda textraderna jag kunde var några strofer från Jimi Hendrix Hey Jo. Vi hade i alla fall en kaffebryggare där och i alla fall Mårten Ek är ju fortfarande en musikprofil i Laholm i och med sin medverkan i Chill Out. Vårt band höll enbart en sommar och jag tror att jag inte riktigt hann vara med i bandet eftersom jag skulle vara sångare, men vi hade inga texter. Ungefär samtidigt i en annan del av kommunen; nämligen Karsefors festplats i Ysby hade man startat en festival och det var här de absolut coolaste boysen i kommunen skulle spela. Steel Wings stod på scen. Jag är osäker på om låten hette Stand up, men den första textraden löd så. De andra banden vi bildade i Vallberga utgick nog mycket från Steel Wings. Kunde en elektriker från Veinge bli rockstar så kunde vi småpojkar från Vallberga också det.
Som avslutning på denna första del av mitt musikaliska Laholm måste jag också nämna att det fanns en viss Michael Amott som hängde lite grand med oss. För er som kan er metal så är Amott idag en av världens mest aktade gitarrister i bandet Arch Enemy. På den tiden, runt mitten av 1980-talet, hade Amott en hög mohikan och ganska ensam om att ha en sådan i Laholm.
