Det som var det allmänt rådande i Laholms kommun på 1980-talen var hårdrocken; i alla fall i min värld. Steel Wings var de stora stjärnorna, men det fanns också andra band. Ett band som jag minns hette Fula Pojkar och som trummis i det bandet var Totte Nilsson från Vallberga, bror till Jonte, Maddan, Tommy och Carina. Detta band fanns ungefär samtidigt som vi var i ödehuset vid Örelid i Laholm; alltså den första delen av 1980-talen. Jag tror till och med att Fula Pojkar fanns med på ett samlingsalbum någonstans.
Who Cares, hittills enda spelning på Hökagården i Mellbystrand. 
En tidstypisk look från mitten av 1980-talet. 
Jag och min gode vän Mårten på skolan.
Mina stora (ironi) försök att göra en karriär som rockstjärna var mellan 1984 till 1986 eller kanske också 1987. Därefter tog fotbollen över mer och mer. Ibanezen och Marshall-förstärkaren såldes och kvar fanns bara en skolgitarr som mer och mer flyttades undan. Musiken har alltid funnits och jag har alltid lyssnat ganska mycket på musik. Mitt eget spelande låg dock nere under en lång tid. Jag ska dock göra ett litet nedslag 1990. Då gick hockey-VM i schweiziska Bern och jag jobbade vid tillfället som personlig assistent för en hockeyintresserad kille. Med på den resa och kollega med mig vid tillfället fanns en av kommunens mest legendariska musiker, nämligen Sven Enqvist. Om man hängt med i Laholms musikhistoria så vet man att bröderna Enqvist bildade bandet Terror Pop. Bandet bildades som ett punkband runt 1980 och bestod långt in på 2000-talet. Jag såg dem live ett par gånger och de hade bra tryck på scen och jag tyckte nog att det var lite coolt att vara på hockey-VM med en punkprofil från Laholms kommun, som dessutom lät oss lyssna på helt nyinspelade Terror Pop-låtar. Eventuellt var det från albumet Three vi fick lyssna. Annars är min absoluta Terror Pop-favorit Freak out med låtar som Sell out och just Freak out.
”Annars är min absoluta Terror Pop-favorit Freak out med låtar som Sell out”
Det finns ett ställe för musik som inte går att undvika för laholmare och det är en plats i Blekinge, nämligen Norje. I denna lilla håla utanför Sölvesborg går Sweden Rock Festival. Nej, det ligger inte i Laholm, men det går verkligen karavaner från Laholm till Blekinge varje år runt nationaldagen. Man slår upp sina tält, fäller upp brassestolen och öppnar ölen. Efter det så lyssnar man på musik och går från scen till scen. Mitt första möte med festivalen var fantastiskt och när jag satt där och åt min kebab så tittade jag upp på något som inte alls lät som rock; snarare dragspel och något annat folkmusikaliskt. Då var det ett annat laholmsband som gick runt och spelade som ett form av gycklarband och det var Goda Grannar, med bland annat Thomas Möller i sin sättning. Givetvis såg jag de stora rockbanden också.
Från början av 1990-talet och fram tills idag har jag bara varit en konsument av musik och jag har sett att Liv Jagrell slå igenom med sitt band Sister Sin, men den enda relation jag har med Jagrells är att jag hade Livs mamma i svenska både på högstadiet och på högskolan, men det är ändå coolt att man kan blir stjärna även om man kommer från Laholm; jag menar Dregen är ju från Nässjö. Jag har sett Mikael Waller, bördig från Ränneslöv, bli en lokal rockikon i Halmstad i och med The Rockets, som jag för övrigt gjorde en artikel om i Laholms Tidning en gång.
Har musiken i Laholms kommun dött då? Nej knappast inte, för på Mellby Horsepower i Mellby finns numera en högklassig rockscen. I fjol sommar satt laholmaren Robban Elmberg bakom trummorna när hans band Demiurge spelade på samma scen och på samma kväll som Mustasch. Kommande sommar kommer Mikkey Dee sitta bakom trummorna när Motörhead ska hyllas och samma kväll ska även Lechery spela och i det bandet finns Fredrik Nordstrand på gitarr. Musiken lever i Laholms kommun och det kommer fortfarande fram bra band i kommunen.
Jag har nu kommit fram till att sluta denna musikaliska cirkel och denna cirkel började att slutas i juni 2020. Jag var på studentfest med en trummis, lackerare och burgarkrögare som heter Bonnen. Vi pratade lite om musik och han undrade om jag inte kunde komma och sjunga i deras band på måndagen. Med ett par öl innanför västen så sa jag ja direkt och stegade upp i bandets replokal just måndagen efteråt. Där stod Snubbe och stämde sin gitarr. Mattis övade lite basslingor och Sven övade några riff. Sven hade jag aldrig sett innan, men det visade sig att han var en gammal punkgitarrist och hade spelat i det lokalkända bandet Kalle Kanin, från Halmstad. Kalle Kanin var på väg in på Hallandslistan en gång och konkurrerade stenhårt med bland andra Roxette, Alf Hambe och Jean Lundéns. Bara en sån sak. Jag ställde mig, hur som helst, bakom mikrofonen och läste innantill på textlapparna och idag kan jag nästan alla texter till våra cirka 35 låtar. Vi heter Who Cares och spelar covers på många gamla fina rocklåtar. Metallica, Judas Priest, Billy Idol, Iron Maiden och många fler. Vår setlist är definitivt en konsert jag själv hade velat se. Jag började som sagt i juni 2020 och redan i september samma år skulle första spelningen vara. Det var på Snubbes födelsedagsfest. Jag var nervös som fan, men det gick bra och det var bra tryck framme vid scen. Nu hoppas vi att pandemin släpper så att vi kan spela fler gånger inför publik…
…och jag har köpt en alldeles egen gitarr igen. En stålsträngad akustisk Yamaha.
