Att vara laholmare innebär ganska mycket så här veckorna innan jul. Granen ska köpas, julklapparna ska handlas. Vi har nyligen haft glöggmingel med några vänner och det kräver sitt. Vad är skillnaden jämfört med alla andra då undrar ni säkert. Jo det ska jag få be om att tala om. Sedan 1991 har andra lördagen i december varit vikt åt den årliga beskarundan. Lika givet att lördagen är vikt åt besk, lika givet är tröttheten och ibland även sura uppstötningar och huvudvärk på söndagen. Varje by i Laholms kommun med någorlunda självaktning har sina beskarundor och vår började, som sagt 1991, i Vallberga. På den tiden bodde vi alla i byn. Pär bodde i det gamla postahuset i byn. Totte bodde bredvid cafféet, jag, Rogge, Palmen, Jonte bodde i hyreshusen. Sedan hade vi Pette i Veka, Henrik i Ränneslöv, Hässjö i Edenberga. I början av 1990-talet var vi runt 16 personer och ni kan fatta vilka sjöslag det blev. Idag är vi ett gäng på nio medelålders trötta gubbar som irrar runt mellan Vallberga och Ränneslöv och med avstickare till Drängen i Mellby och Bodd i Laholm.
Mitt alster till årets beskarunda var speciell för mig. För två år sedan lade jag ut några frön på en bit hushållspapper. De började gro och så småningom flyttade mina små fröbarn ut i trädgården. Lagom till Bartolomeus namnsdag den 24 augusti i år. Gav min malörtsbuske ifrån sig en skörd och det blev cirka 20 buketter med malört. Denna skörd blev till årets snaps som jag först brände några frön från och sedan fick en kvist stå och dra i flaskan. Dubbel effekt tänkte jag. Det blev bra. Jag är så stolt över min malörtsbuske.
Man kan med fog säga att våra beskarundor förändrats kraftigt. Vi har exempelvis alltid haft omröstning kring vilken besk som är bäst och givetvis också vilken som är sämst. Vinnaren och förloraren blir hyllad och hånad. Genom åren har dessa priser vandrat runt. Vinnaren och beskakung för året erhåller en keramikfigur, föreställande en gris som ligger och njuter i en skottkärra. Förloraren får den tveksamma äran att bära ett grishuvud (grisahue) vid nästkommande års beskarunda och den måste vara på hela rundan. Tas den av får man ett straff som innebär en extra besk. I år var det bra att ha grisahuet, eftersom det var kallt. Andra år har det varit en ren plåga att ha den på sig. Grisahuet är egentligen en fodrad tygbit som egentligen är avsedd som grytvärmare. I år hade vi ingen omröstning, men jag ska återkomma till det.
Varje år vi träffas avhandlas tidigare legendariska och episka händelser under våra rundor. En av de mera populära anekdoterna som dyker upp är året då det blev strömavbrott i Vallberga. Byn var dödstyst och becksvart, sånär som på postahuset i Vallberga. Av någon anledning var det huset kopplat till järnvägen och gick på en annan strömkälla. Som jag nämnde så bodde Pär i det huset och jäklar vad vi tände upp och jäklar vad vi spelade hög musik. Man kan, med fog, säga att vi bröt både mörkret och tystnaden i byn det året. Ett annat år åkte vi lokalbussen mellan Vallberga och Ränneslöv och det var faktiskt planen även i år. Det gick dock i stöpet eftersom sista bussen redan hade gått. Något år var det så mycket snö att vi hade planer på att åka skidor runt, men det stannande dock endast vid planer.
Genom åren har det också fuskats en hel del. Ett år skulle vi ha egna glas med oss och givetvis var det någon som utnyttjade tillfället och tog extremt små glas. Jag vill inte nämna några namn, men jag tror bestämt att det var Drängen och Totte som låg bakom tilltaget. Det står visserligen inte i några stadgar vilken storlek glasen ska vara, men det hör ju till sed och tradition att det i alla fall bör vara en fyra eller en femma i glasen. De båda herrarna kom med tvåor. Givetvis straffades de för det och fick ta dubbla på varje ställe.
Ett antal år var det ett stående inslag att besöka en gubbe, som bodde i kommunhuset, på vägen mellan Vallberga och Ränneslöv. När vi dönade in till honom var han oftast i full färd med julstöket, med alla möjliga dofter som uppstår då. Några av oss tyckte att det luktade vedervärdigt med gubbens matlagning och besken kom upp igen. Det är föresten också några som har mått lite illa under årens lopp. En av deltagarna har till och med fått dispens för att inte dricka besk. Det sägs att han är allergisk mot malört och får reaktioner i form av att vomera. Det kan tyckas märkligt med ett sådant undantag på en beskarunda, men beskarundor ska ju ha med social samvaro att göra så det må vara okej tycker jag.
Det är en stående tradition att vår beskarunda äger rum den andra lördagen i december. En annan tradition är vad man serverar som tilltugg. Mange har alltid köttbullar, lagade på mamma Gullans vis. Nu är Mange ingenjör och han lever myten kring hur ingenjörer är. Han har nämligen frågat sin mor om receptet till köttbullarna för att de ska få den exakta smaken. Mamma har gjort sina köttbullar på samma sätt i alla år och måtten har hon höftat. Naturligtvis är inte Mange nöjd med höftningar, utan han har övervakat sin moder vid det årliga köttbullsrullandet och haft ett mått med sig. Gullans köttbullar har numera också exakta mått för vad som ska vara i smeten och exakt hur mycket av varje råvara. Det har också varit ett stående inslag med kycklingklubba hos Totte.
Vår beskarunda gick sitt 31:a varv i lördags. Vi var sju personer i år och vi lyckades ta oss genom alla ställen och så har inte varit fallet alla gånger. Numera är vi vuxna, ansvarstagande och det märktes inte minst i år. I år var det bestämt att vi inte ska utse någon segrare utan bara gå runt. En av deltagarna har också bestämt sig för att inte dricka snaps så av sju personer drack endast fem besk. Det blev såklart trevligt ändå och man vet att festen är på topp när Joddla med Siv bubblar ut från högtalarna och hela beskagänget sjunger med för full hals. Ååå åååå åååå vi e tjuge pågar i bastun. När man hör den då vet man att festen är på topp….och vi älskar varandra….sjunger vi och Joddla vidare.
