Den vackra blodboken som min morfar planterade för länge sedan, har vuxit sig enorm över bäcken och trädgården som en gång ledde fram till Ahla Keramik. Här skapade Inger och Börje Jacobsson tusentals fantastiska keramikföremål och tre vackra barn. Deras kreativitet och skaparglädje sträcker sig över fem decennier.

Inger och hennes två systrar växte upp i huset i Ahla. En av systrarna är min mamma. Så småningom tog Inger och Börje över huset och startade tillsammans Ahla Keramik.

Ett utflyktsmål för många som kom resande men också i kommunen var de välkända och uppskattade. 

När jag var liten åkte vi ofta ner till Laholm och Ahla, där kusinerna bodde och hälsade på och sov över. Nästan så fort vi kom fram fick jag och min syster en varsin lerklump att modellera med. Vi tittade på vad Inger och Börje hade gjort för olika djur i lera och fick inspiration av dem. 

I bland kikade vi ner till Börje i källaren. Där stod riktigt stora vaser och lampfötter och vi var försiktiga så att vi inte skulle stöta till någonting som kunde gå sönder.

LaholmsKeramik

Laholm är känt för sin keramik redan från medeltiden. Längs Lagans stränder fanns där gott om fin krukmakarlera med många stora marknadsplatser, som var lönsamt för krukmakarna. Här fanns också skog som gav ved till att bränna keramikföremålen och Lagan fungerade som en pulsåder både utåt och uppåt i landet.

Ett intressant föremål inom svenskt krukmakeri har upphittats och placerats på Nordiska Museet i Stockholm. Det är ett stort fat signerat av Axel Nielsen 1690.

De så kallade ”tuppfaten” tillverkades under 1700-talet i Laholm och var dekorerade med en fågel. 

Bröderna Hesselberg hade på 1800-talet en krukmakarverkstad intill kyrkan. Julius Nilsson startade Laholmskeramik 1897. Efter hans död 1923 togs företaget över av Anders Larsson och senare av Olof och Nils. De grundade firman ”Bröderna Larsson”.

1945 kom en ung formgivare vid namn Jane Wålstedt från Konstfackskolan i Stockholm till Laholm med nya idéer, dekorer och typer av glasyrer. Jane gifte sig med Nils Larsson och tillsammans startar de JaNi Keramik. De två första bokstäverna från Jane och de två sista från Nils.

Jane stod för form och dekor och Nils för glasyr och bränning. Jane hämtade inspiration från resor, bland annat från Afrikanska kvinnor, smycken, tyger, kläder och växter. Verksamheten hade som mest cirka tjugo anställda och avvecklades i början på 70-talet. Det var här på Jani Keramik som Börje startade sin nästan femtioåriga karriär som erkänd krukmakare och keramiker.

En film om Börje på Svenska Filmdagarna i Laholm

Thomas Möller, som bor i grannhuset, har under det senaste året gjort en dokumentärfilm om Börje. Den kommer att ha premiär på Biograf Maxim under Svenska Filmdagarna i Laholm i slutet av mars. Thomas som har varit med och byggt upp Svenska Filmdagarna och Laholms film-pris, ser fram emot årets evenemang. 

– Vi försöker ge priset till någon som gjort en stor insats men ännu inte fått den stora uppmärksamheten, som till exempel en Guldbagge, säger Thomas.

Årets festival är större än någonsin och man satsar på barn och ungdomar och på många kringarrangemang. Filmen om Börje kommer att visas på den lokala dagen.

Vi träffas alla hemma hos Börje i Ahla. Huset ser precis likadant ut som när jag var liten och minnen från barndomen väller över mig. Min mamma har tagit med hembakat och vi sätter oss för att dricka kaffe och höra om allt som hänt i Börjes liv. Det märks att Börje och Thomas har lärt känna varandra väl under arbetet med dokumentärfilmen. De skrattar och skojar med varandra.

– Jag har funderat i fyra, fem år och velat göra en film om Börje men inte haft tid. När jag gick i pension började jag jobbade mycket mer med musiken igen. I maj förra våren öppnades det upp för att verkställa hela projektet och jag kände att nu är det tid, berättar Thomas. Jag har fått låna en fin kamera och gjort allting själv, säger Thomas. Inget filmteam, foto eller ljudutrustning har varit med och filmningen kan ha skett lite närsomhelst eftersom de bor grannar med varandra.

– Jag hoppas att folk som ser filmen om Börje ska tycka det är spännande och kul och lära sig vem Börje är och vad han gjorde. Men också hur otroligt betydelsefull keramiken har varit, och är än idag för Laholm, säger Thomas Möller.

En spik i foten

Som tolvåring arbetade Börje med plåtslageri tillsammans med en grannpojke och tjänade tjugofem kronor i veckan. Pojkarna la om halmtaken till eternit tak på bondgårdarna runt Borrby i södra Skåne, där Börje är uppvuxen. En dag råkade han trampa på en 4 tums spik som gick rätt igenom foten.

– Plåtslagaren fick dra ut spiken på mig med en hovtång och sedan var jag borta ett tag, hojtar Börje. 

Därefter skulle de lägga tak på ett uthus. Börje som var högst upp på stegen ramlade ner och stukade foten när stegen vek sig.

– Sedan var det slut på plåtslageriet, skrattar Börje och skakar på huvudet.

Nej, det var nog inte meningen att Börje skulle bli plåtslagare.

Snabb och snäll

En moster till honom i Ystad ordnade därefter arbete till Börje på Ystad Keramik där han började dreja som fjortonåring. De drejade muggar och alla anställda skulle skriva upp på en lista hur många muggar som drejades per dag. Kamraten vid sidan om fick inte riktigt ihop det men Börje som var snabb, hjälpte honom genom att skicka över en planka med ett tiotal muggar.

Börje hade redan från början talang och fallenhet och avancerade snabbt.

Bröder på en motorcykel

Samtidigt arbetade hans bror Kai som bagare på regementet i Ystad. En dag fick de båda bröderna för sig att ge sig ut på äventyr. De körde uppåt landet på en gammal motorcykel som de hade och sökte jobb på arbetsförmedlingen i Halmstad. Kai fick jobb direkt som bagare på Slottets Bageri och Börje fick erbjudande att börja dreja på Jani Keramik i Laholm. 

Gesällprov

Plötsligt reser sig Börje upp och det klirrar till  i kaffekopparna. Han letar fram ett inramat gammalt brev som är daterat till den 16 augusti 1951. Det är ett avtal som beskriver vad det innebär att vara drejarlärling hos Jani Keramik, undertecknat av Nils Larsson på Jani. Han kunde börja omgående på Jani Keramik och tog sitt gesällprov 1956. 

Det bestod av ett stort fat med Krukmakaregränd 8 i förgrunden, där Jani Keramik låg, och St. Clemens kyrka i bakgrunden. Samt en stor vas i vackert mönster, typiskt för Jani Keramik, i gult, svart och turkost. 

– Förr krossades gesällproverna för att det skulle synas att vasen hade drejats lika jämt överallt. Det fick inte vara tjockare eller tunnare på något ställe, berättar Börje. 

Just detta var Börjes specialitet. Med en otrolig fingertoppskänsla och säkert med stor intuition, kunde han få fram mycket fina och jämna föremål på två till fem millimeter.

Börje startar eget i källaren

Nils Larsson jobbade mindre och mindre och drog ner på verksamheten på Jani Keramik. Börje både glaserade, satte ugnarna och till och med målade ibland. Till slut tyckte han att det var lika bra att starta en egen verksamhet tillsammans med Inger. Då hade Börje arbetat där i arton år.

De började med en liten ugn som Börje köpte för ett arv från sina föräldrar. Första året testade han att dreja lampfötter och små lyktor på en sparkskiva nere i källaren. 

Tidigare hade Börje levererat Jani-keramik till en firma i Höör. Det visade sig att ägaren till firman var intresserad av femtusen lampfötter för fem kronor styck.

– Jag sparkade på den där sparkskivan så hela huset skakade, skrattar Börje och levererade ungefär femhundra lampfötter i veckan tills uppdraget var slutfört. 

Det gick bra för Inger och Börje och de gjorde en utbyggnad på huset som fick bli en butik där de sålde allt från stora vaser och lampfötter till små igelkottar, grisar och tomtar. Ofta var där mycket folk i butiken, speciellt på helgerna. Ibland kom det stora busslaster som var ute på utflykt och ville besöka Ahla Keramik.

Jag minns att jag en gång lyfte på en pytteliten, fint dekorerad vas. Prislappen undertill visade 0 kronor.

– Var det du som hittade den? frågade Börje.

– Ja, svarade jag.

– Då får du den, sa han.

Oj, det var som att vinna högsta vinsten på lotteri. Den lilla vasen var min. Varför den var gratis var för att det var ett litet hack i botten av vasen. Någonting som jag inte ens tänkte på. Jag minns fortfarande känslan av att ha hittat en skatt.

Inger

Även Inger var en talangfull konstnär. Hon gick flera folkhögskolor och var väldigt duktig på att både måla och modellera.

Börje brukade dreja intensivt på förmiddagen ett par timmar och sedan kunde de göra lite vad de ville. Ibland målade de tavlor. Inger hade ett litet rum bakom köket där hon alltid hade någon skapelse på gång. 

– Hon hade mycket fantasi och var väldigt kreativ. Jag bromsade aldrig Inger och hennes talang ökade vår bredd i butiken, berättar Börje.

I rummet bakom köket stod grisar på rad, grodor, sniglar, igelkottar, tomtar och andra smådjur. Trynen  formades, öron sattes fast och svansar trimmades. Dessemellan lagade hon mat och gick ut med hunden Lucky. När det var dags för middag, stampade hon i golvet till Börje nere i källaren i drejarverkstaden som knackade tillbaka i taket och signalerade att han var på väg upp. 

De har inte velat göra någon massproduktion, alltid varierat sig och använt olika mönster på de olika skapelserna. Det som Inger och Börje har producerat mest är snörmössen. Börje drejade kroppen och drog ut nosen samt skar upp på mitten så snörnystanet fick plats. Inger satte öron, ögon och målade kroppen. I botten fanns ett hål där snöret stack ut som en svans. Snörmusen kunde hänga på väggen och när man behövde en snörlängd så gick man och drog i svansen och klippte av en bit. Inger gjorde även fina miniatyrer av St. Clemens kyrka i Laholm och Rådhuset på Stortorget.

Våffelcafé i trädgården

Under en period utökades verksamheten med ett våffelcafé som min mamma även var med och drev. Kunderna som kom för att handla keramik kunde få sig en hembakad våffla med gott kaffe i den vackra trädgården i Ahla. Det blev mycket uppskattat och även här hade jag ett finger med i spelet – mitt första sommarjobb. Det var en dröm att arbeta på café och jag började min karriär tidigt. Både en och flera våfflor har tappats. Men ibland fick jag dricks. Jag åt mycket glass. Det var tider!

Butiken skulle passas och konstföremålen produceras. Men som jag kommer ihåg det, levde Inger och Börje ett relativt fritt konstnärsliv, intensivt ibland men också med mycket själslig frihet. En livsstil som många stressade människor bara drömmer om. 

Publicerad i Magasin Laholm vår 2020.