Hasslövs gamla lanthandel drivs av Hasslövs Hembygdsförening. Byggnaderna är belägna vid foten av Hallandsås norra sida och ligger mitt i byn. Affärsfastigheten är från förra sekelskiftet.
Föreningen övertog fastigheten när det talades om en rivning. Detta gav möjlighet till att samla föreningens värdefulla museiföremål. I butikslokalen finns originalinredningen kvar. På andra våning i affären finns hushålls- och hantverksredskapen. I ekonomibyggnaderna finns jordbruksredskapen. En loge används som samlingslokal och denna hyrs också ut.
Allmänt om lanthandeln
Att stiga in i den gamla lanthandeln betydde att öronen, ögonen, näsan och även smaklökarna fick förnimmelser. Öronen av den lilla dörrklockans plingande, ögonen av allt som fanns på hyllorna, näsan av alla de olika dofterna t. ex. från nymalet kaffe och smaklökarna genom att handlaren ibland bjöd på en karamell. Här fanns inte kön till kassan, här fanns inte könummerlappar utan kunderna höll själv reda på sin tur eller lät någon annan gå före medan man avslutade det pågående samtalet.
Lanthandeln uppstod genom den näringsfrihet som tillkom på 1800-talets mitt. Tidigare hade handel endast varit tillåten i städerna. Oftast var det någon affärsintresserad bonde som tog hem varor i liten skala. Genom att handelsboden kom till byn fick folket en ny samlingsplats, som var öppen nästan varje dag. Hit nådde nyheter från olika hörn och affären blev ortens nyhetscentral. På vissa platser kom handelsboden även att bli postkontor. I lanthandelns tidiga år såldes inga färskvaror – kött, potatis, mjölk hade bonden själv – utan det var så kallade torra varor som fördes t.ex. kaffe, kryddor, socker, gryn och karameller. Nästan alla varor såldes i lösvikt, vilket innebar att man var tvungen att väga eller mäta och sedan paketera varan och inte nog med det, den skulle först plockas fram till kunden. Lanthandlaren sålde också tyger, knappar, bläck, spik, knivar och porslin.
Mot slutet av 1800-talet började böndernas ekonomiska ställning bli bättre och de lokala handlarna kunde utöka sitt varusortiment. Även de förbättrade kommunikationerna, genom att bland annat järnvägarna kom till, gjorde att varuanskaffningen förenklades. Industrialiseringen skapade både nya behov och möjligheter att köpa nya varor. Bönderna kunde börja köpa fabrikstillverkade verktyg och redskap såsom grepar, skyfflar mm.
Med elektrifieringen under de första årtiondena på 1900-talet tillkom nya varor, glödlampor och elektriska kokplattor är några exempel. Även färdigförpackade varor började bli allt vanligare. Förpackningen som har till uppgift att skydda varan, avgränsa en viss mängd och få konsumenterna att köpa varan genom tilltalande design gjorde nu att de affärsanställda till stor del slapp ifrån de tidskrävande arbetsuppgifterna vägning och mätning.
På 1940- och 1950-talen började också djupfrysta produkter att säljas. Kyl- och frysen utvecklades under 1940-talet och förändrade våra möjligheter till att förvara färskvaror. Nu kunde handlaren sälja glass och ärter och fisk från frysdisken. De torkade och saltade produkterna blev allt ovanligare, ute var tiden då den salta sillen hämtades upp från silltunnan.
På 1960-talet började den 100-åriga epoken gå mot sitt slut. Bilen började bli var mans egendom och affärerna i de större orterna byggdes om till självbetjäningsbutiker. Det blev allt svårare för den lille lanthandlaren att konkurrera med varuutbud och priser med de större butikerna. Även grossisterna var tveksamma till att köra ut varor till bybutiker då de beställda kvantiteterna var allt för små. 1970- och 1980-talen lades nästan alla gamla affärer ute i byarna ner, många gånger genom att innehavarna uppnådde pensionsålder och att det genom dålig lönsamhet inte fanns några som var beredda att ta över verksamheten.
