En bordsduk på golvet för gemenskap

2025 års Kirke Ralph-stipendiat: Ronak Rabiee

Ronak Rabiee växte upp i ett hem präglat av musik och poesi. Från tidig ålder upplevde hon att om hoppet någonsin sviktade, kunde det återfås genom pappans sång och broderns musik. I tider av kris har hon funnit skapandet som sin egen väg att hitta tillbaka. Hennes konst skapar gemenskap och håller hoppet levande.

Kirke Ralph uttryckte en gång att han kommit till Sverige som en “love refugee”, då det var kärleken till sin svenska dåvarande fru som fick honom att flytta till ett nytt land. När vi möter Ronak i hennes och maken Olofs hem utanför Våxtorp, visar det sig att Ronak delar detta kärleksfulla öde med konstnären vars stipendium hon nu får. Hon träffade sin man Olof Nilsson, serieskapare och illustratör från Hjörnered, när han besökte Iran. Iranska filmer hade gjort honom nyfiken på landet och på ett dansgolv i Teheran stötte han ihop med Ronak. Idag är de gifta, delar en passion för konsten och driver olika projekt ihop. Den iranska kulturen spelar stor roll för dem båda, i såväl middagen de bjuder oss på som i poesin de pratar om. 

Ett nytt liv, en ny röst

Intresset för poesi genomsyrar Ronaks sätt att prata och skriva. De som följer henne på Instagram (@whispers.of.leeves) har kunnat ta del inte bara av hennes konstnärskap utan även av hennes oändligt vackra formuleringar. Det skrivna ordet har alltid varit viktigt för henne, språket har varit hennes röst. Modersmålet är persiska och i Iran var hon författare och har fått 35 barnböcker publicerade. När hon träffade Olof kunde hon knappt engelska, vilket är svårt att tro idag när man hör och ser hur hon uttrycker sig. Efter bara tre år i Sverige förstår hon även svenska bra men är mer bekväm med engelskan.

Hon berättar om sin bakgrund, som hon länge såg som en rik och mångfacetterad skatt. Men när hon först kom till Sverige brydde ingen sig om den. Hon gick från att vara författare och konstlärare för barn, flyktingar och personer med utmaningar, till att i Sverige bara vara någon som inte kunde språket ordentligt, en leende främling. Hennes självbild förändrades. Bit för bit fick hon göra plats för ett nytt jag och en ny självbild. När hon började släppa taget om det gamla öppnades nya dörrar. Hon fick återigen upp ögonen för naturen och dess skönhet, och för en tydligare bild av sig själv. 

”When Covid stole my father’s breath, the voice of hope within me fell silent.

But once again I turned to creation.”

RONAK RABIEE

Smärta och kärlek, tid och erfarenheter har format hennes nya jag. När Ronak och Olof flyttade från Iran till Turkiet 2020 drabbades världen av en pandemi. Ronaks pappa blev sjuk och medan pandemins restriktioner höll henne åtskild från sin familj och sitt hemland gick pappan bort i covid. Ronak var förkrossad av sorg, alldeles vilsen, beskriver Olof. Det var när hon började med ecoprint som hon återfick livslusten. 

– When Covid stole my father’s breath, the voice of hope within me fell silent. But once again I turned to creation, berättar Ronak.

En kärlek till naturen

Ronak berättar om hur vackert det är i Turkiet, med alla dess blommor. Hon ville göra något med blommorna, men visste först inte vad. På YouTube upptäckte hon ecoprint och tog en kurs hos sin lärare på universitetet där hon tidigare läst konst. Förberedelserna bestod av att gå ut i trädgården och plocka växter. Det var en meditativ och lugnande förberedelseprocess, och väldigt lärorik. Olof tittar kärleksfullt på Ronak och berättar leende att när hon plockat vilda blommor ber hon dem ibland om ursäkt. 

– Jag gillar inte riktigt att plocka vilda blommor, det känns taskigt mot dem och mot bina, skrattar hon.

Men hur gör man egentligen i det kallare Sverige? Växter kan onekligen vara svåråtkomliga en svensk vinter. Precis som vi fick göra förr i tiden, innan kylskåpens och importens tid, ser Roniak till att samla det material hon behöver under sommarhalvåret. Ekblad, björk, lönn, rosor och mycket mer. Hon torkar växterna och spar dem tills det är dags att arbeta. Under hösten kan hon använda löv från marken. Löven befinner sig i olika steg i förruttnelsen, vilket kan ge olika effekter.

Motiv och mönster växer fram

Ecoprint, eller ekotryck som det heter på svenska, är ett ganska nytt koncept. Det upptäcktes i Australien av en kvinna på 90-talet, India Flint. Hon hade höns, som bland annat hade eukalyptus i sina reden. Värmen och fukten visade sig skapa vackra mönster av löven på äggen. Tekniken är vanlig i Iran och varmare länder. Där finner man dessutom mycket eukalyptus som lämpar sig väl för ekotryck. Den silvergröna växten kan ge helt olika färger. 

Tekniken innebär att man använder olika växter för att skapa färg och mönster på tyg eller papper. För att få mönstret att fastna behöver man förbereda underlaget. Genom tryck och ånga sker en process där växterna avger färger och former.

Paret Nilsson-Rabiee förklarar att det är en kemisk reaktion, så man vet inte vad för färg det blir. – Man måste acceptera vad som händer, säger Olof, och sammanfattar väl det intuitiva i processen. 

Ronak börjar ofta utan en färdig idé, där motiv och mönster växer fram under tiden. Hon visar verk med konst på båda sidor. Det är pappersark hon staplat på varandra med växter emellan och pressat samman och sedan låtit ångkoka paketet – på så vis skapas mönster på bägge sidor.

”Man måste acceptera vad som händer”, säger Olof, och sammanfattar väl det intuitiva i processen. 

Materialval påverkar också hur färgen blir. Paret förklarar att tyger från protein såsom silke, ull och läder är det bästa att jobba med, medan cellulosa som bomull och linne ”fights you all the way”, som Olof konstaterar. Det håller inte färgen lika bra och blir inte samma återgivning. Man måste förbereda tyget grundligt (beta det) både före och efter för att det ska kunna bli något av konstverket. Ull, silke och läder håller återgivningen fantastiskt, det blir som ett fotografi av blomman. 

– It keeps the memory of the flower, förklarar Ronak.

Hållbarhet och second hand

Dock är det avsevärt svårare att hitta ull, silke och läder second hand. Hållbarhet är väsentligt för Ronak och hon handlar alla sina tyger och brodyrgarn på Röda Korset. För henne är det självklart att hållbarhet och respekt för naturen är en del av konstskapandet. Färgpulvren kommer alla från växter och blommor, och hon gör de flesta pulver själv. Hon experimenterar gärna och kombinerar till exempel järnsulfat, som gör färgerna mörkare, med alun, som gör dem gulare, för variation. Hon berättar också om ”indigo-incidenten” när ett växtpulver kom i kontakt med fukt och spred en doft av död i tvättrummet. Länge trodde de att en mus dött i väggarna, men lukten försvann inte. Till slut spårade Olof den till Ronaks indigopulver och mysteriet fick sin lösning. 

Hon gör även cyanotypi på tyg och kombinerar det ibland med ekotryck och broderi. Cyanotypi är en fotografisk process från 1800-talet som resulterar i djupblå bilder, även kallat “blåtryck”. 

Berättelsen på bordsduken

I år är Ronak en av de konstnärer som är utvalda att delta i Laholms Konstmånad. Ett verk som kommer kunna beskådas är “Sofreh”, som är en tre meter lång bordsduk. På duken ser vi mängder av sådant som betyder något för Ronak. Tryck av sina föräldrar, sin mammas händer. Sin bror och brorson, sina vänner. Vi ser stunder av högläsning för barn (som hon arbetade med i Iran), fisk, som var vanligt i hemlandet. Det är ett vackert och genomarbetat verk – som är tänkt att användas och spillas på. Duken är en påminnelse om gemenskap, om att skapa och kommunicera tillsammans. Ronak berättar om hur det i Iran ibland kunde vara fler gäster på besök än man hade plats till. Då dukade man på golvet istället, så alla fick plats att äta och umgås. En tydlig manifestation av det gamla uttrycket “finns det hjärterum så finns det stjärterum”. 

“En påminnelse om gemenskap, om att skapa och kommunicera tillsammans.”

RONAK RABIEE

Tanken med verket är att Ronak efter middagen broderar de fläckar som uppstått på duken. På så vis blir det en interaktiv upplevelse, något relaterbart som man kan röra vid. Ett tredelat konstverk bestående av verket i sig, middagen (“The staining”, som Olof säger) och broderandet av fläckarna. 

Hon och Olof testade detta med några vänner, men de visade sig vara alldeles för ordentliga – det fanns inga fläckar att brodera efter middagen! Paret skojar om att de nästa gång får servera något som verkligen ger fläckar – för att konstverket ska leva fullt ut. Det blir ett verk som kan fortgå i evighet, återanvändas och fortsätta broderas på. 

– I love when it doesn’t finish, ler Ronak. 

Konst utan slut

Det är inte bara bordsduken som Ronak gläds åt kan fortsätta för evigt. Vi pratar om romanskrivande, där Ronak strålar och myser när hon pratar om glädjen att vara i själva arbetet och historien, och vill aldrig bli färdig. Jag tänker på en av mina favoritdikter av Tomas Tranströmer, “Romanska bågar”. Han beskriver processen att vara människa så vackert med orden “Du blir aldrig färdig, det är som det ska”. Jag tänker ofta på det stycket, när jag dels aldrig blir färdig med alla mina projekt och idéer, och dels när jag känner att jag gått känslomässigt bakåt i utvecklingen eller borde som vuxen med alla mina erfarenheter “veta bättre”. Ronak däremot, hon personifierar hela vackra stycket med sin tilltro till nuet och det som är, med sin kärlek till det intuitiva sättet att arbeta utan färdig plan. “Endless art”, säger hon i förbifarten och med hela sitt poetiska väsen fångar hon Tranströmers ord.

Broderier som bär minnen och känslor

I det gemensamma projektet “Hitta hem” fokuserade Ronak och Olof på personer med invandrarbakgrund, där de utforskade konceptet “hem” och hur man kunde skapa sig ett nytt hem. De medverkande delade såväl förluster som glädje, genom samtal och samskapande. Laholms kommun kom sen att beställa ett projekt i större skala men med samma metoder av konstnärsparet, som fokuserade på att motverka ofrivillig ensamhet.

I ett annat projekt fick barn från andra länder berätta sina historier och rita på tyg. Ronak broderade sedan deras teckningar i kollage på barntröjor. Det ena barnet var från Afghanistan via Iran och det andra från Ukraina. På den färdiga tröjan ser man utdrag av barnens berättelser utifrån vad som var viktigt för dem. 

Vi betraktar ett tarotinspirerat verk Ronak gjorde i början av sin tid här i Sverige, när hon kände sig så vilsen. Verket är en triptyk (ett verk bestående av tre olika verk) med Månen, Tornet och brandliljor. Månen i tarotkort symboliserar ett läge när allt är mörkt och man är vilsen, men lite månljus visar sig. Tornet symboliserar hur alla gamla strukturer kollapsar. Brandliljan hör inte till tarotkortens värld, utan är inspirerad av ett naturprogram med David Attenborough som paret såg tillsammans. Liljorna kan enbart växa där det brunnit. “De väntar på förödelsen”, som Olof uttrycker det. Något att klamra sig fast vid i tider av vilsenhet och mörker. 

Ronak drömmer om att hjälpa andra, genom konsten. I framtiden vill hon arbeta som konstterapeut.

Ronak gör även ecotryck på väskor och strumpor som hon säljer, men även om det skapandet ger henne samma glädje är det mer design än ett avtryck av henne själv – i konsten bearbetar hon sig själv. 

Ronak drömmer om att hjälpa andra, genom konsten. I framtiden vill hon arbeta som konstterapeut. Konstterapi är en form av terapi där konstnärligt skapande, såsom måleri, teckning, skulptur eller andra kreativa uttryck, används som ett verktyg för att utforska och bearbeta känslor, tankar och upplevelser. Metoden bygger på att den kreativa processen har en läkande effekt och kan hjälpa människor att kommunicera, minska stress, öka självkännedom och hantera kriser eller psykiska problem, även när ord inte räcker till. I Iran arbetade ofta konstterapeutiskt, och det var tydligt hur mycket det hjälpte.

Kirke Ralph och stipendiet

Ronak berättar om sina första dagar i Laholms kommun. Hon såg Kirkes verk och berättar om hur hans livfulla målningar på kaféer och över staden tycktes lysa. När hon senare hörde om hans arbete och bakgrund, kände hon igen det där hoppet som varit så oändligt viktigt för henne själv. Det där hoppet som vilar längst in i en varelse och vägrar släppa taget. Hon gick runt i staden och letade efter hans verk. Att nu få förenas med Kirke, att tillsammans med hans konst sprida hoppets budskap vidare betyder mycket för henne.

– För att hålla hoppets lampa brinnande måste man skapa, säger hon. 

Kirke själv var onekligen en bärare av hopp. Han förmedlade hoppet på väggar, små meddelande till den som var uppmärksam, i form av såväl ord som oväntade fjärilar. Han stöttade andra kreatörer och medmänniskor med sin karaktäristiska solskensglädje. Att Ronak nu ser det som sin uppgift att bära vidare det hopp han tände hos henne – det är som att Kirke nästan lyser med sin närvaro. 

”För att hålla hoppets lampa brinnande måste man skapa.”

RONAK RABIEE

När Kirke erhöll hushållningssällskapets stipendium beskrev han att det var som en bekräftelse på hans konstnärskap. Ronak själv förklarar hur erhållandet av Kirke Ralphs stipendium var som att erhålla kärlek och mod, en bekräftelse på att den väg hon valt var den rätta. 

– Som om jag fått en klart lysande fackla att med mod kliva in i mörkret och vintern med. Avstånd från familjen, ekonomiska påfrestningar, ett skrämmande världsläge och ett slitet jordklot – det hade tagit hårt på henne. Stipendiet gav henne energi och förnyade hennes engagemang och uthållighet för skapandet. 

– Jag tror att genom att skapa når en person själva kärnan i sitt väsen, den plats som alltid är lysande, alltid levande.

Ta del av Ronaks verk på Instagram och Konst i Halland!

MOTIVERING:

Med intuitiv känsla för färg, material och minne skapar Ronak verk där natur och livserfarenhet vävs samman. Genom ecoprint, cyanotypi och broderi fångar hon avtryck av blommor och blad, men också av sorg, hopp och gemenskap. Hennes konst är berättelser som påminner oss om att ur förlust och smärta kan något nytt och vackert växa fram, inte bara för henne själv, utan också för dem hon möter och inspirerar.
Med konsten som redskap hjälper Ronak både sig själv och andra att “hitta hem” – i samma anda som Kirke Ralph, som alltid sträckte ut en hand (eller pensel) till andra.

Vill du läsa om tidigare Kirke Ralphstipendiater?

Ett nyfiket och mångsidigt konstnärskap: 2024 års Kirke Ralph-stipendiat, Eric Bronelius

Berättelser i träden: 2022 års Kirke Ralph-stipendiat, Anders Ölund

Tavlan lär mig något nytt om mig själv varje gång: 2021 års Kirke Ralph-stipendiat, Camilla Göransson

Här kan du läsa om 2020 års Kirke Ralph-stipendiat, Sussanne Snoeck

Här kan du läsa om boken om Kirke Ralph

Här kan du läsa mer om stipendiet

Här kan du läsa ett äldre reportage om Kirke Ralph, medan han levde